Med UR-sinnet på helspänn

Utbildningsradion är public service­-verksamhetens tredje ben. Sveriges Television och Sveriges Radio kommer alltid att vara etta och tvåa.

Det inser även dess nytillträdde chef, Erik Fichtelius. Just i dag, den 15 augusti, börjar han sitt nya jobb. Men han har varit i gång sedan före sommaren.
– Jag skrev ett brev till alla medarbetare. ”Hej, jag heter Erik, jag är er nye chef.” Och så berättade jag något om vad jag ville. Men medarbetarna har ofta bättre idéer än chefen, så därför skrev jag att jag önskar mig idéer i välkomstpresent.

Och det har du fått?
– Ja! Detta skulle vara de galna och geniala idéernas sommar. Anonymt inlämnade, så man inte bedömer dem hierarkiskt. Det kan ju vara så att någon av vakterna i entrén har den bästa idén. Jag ska skicka in en del av mina i samma hög, lika anonymt. Så får vi se hur de håller!

Någon lekstuga blir det nu inte. Erik Fichtelius är konsekvent i sin hållning vad det gäller seriositet.
– Vi har i dag flera hundra kanaler som mer och mer går mot underhållning. Kanske ska vi då ha en kanal som vågar gå åt andra hållet? Ingen nervös underhållning efter tio minuter, mitt i ett samtal. Utbildningsradion är en intellektuell kanal. Vi komplicerar. Vi fördjupar. Vi kräver något av vår publik och tittar inte efter tittarsiffror varje kvart.

Vad är Utbildningsradion för dig?
– Ett väldigt kreativt företag. Förmodligen det enda svenska mediehus som har allt: radio, tv, nät och förlag. Det finns en delvis oförlöst kreativitet. UR-folket lider av att inte synas tillräckligt.

Ska Utbildningsradion behålla sitt namn? Associerar man inte bara till 68-generationens kollektiva folkbildningsdrömmar?
– Inga kommentarer. Men, hehe, frågan är bra. Den måste beredas på rätt sätt bara.

Vad vill du göra med Utbildningsradion?
– Ja, det är mycket. Vi ska se nätet som huvudplattform för publicering. Nätet är inte radio, nätet är inte tv. Nätet är ett eget uttryck. Att utveckla ur.se till en kunskapsportal är en huvuduppgift. Sedan är 70 procent av UR:s uppdrag att skapa program som är kopplade till läroplaner. Det ska vi fortsätta med.

Vad kan du göra med Utbildningsradion? Det är ju inte samma sak.
– Pengarna är en begränsande faktor. UR har i dag 4,7 procent av pengarna till som går till public service. Radion har kring 35 och tv har nästan 60. UR-delen av den totala budgeten är långsiktigt för liten.

Erik Fichtelius har en lång, lång bakgrund som journalist. I vinter fyller han 60. Det är 45 år sedan han började skriva i Upsala Nya Tidning.
– All journalistik jag kan har jag lärt mig av fotografer. På UNT fanns Hasse Sundberg som talade om för mig vad jag skulle fråga om och hur en ingress skulle skrivas. När jag kom till Aktuellt möttes jag på samma sätt efter 25 år på radion. Fotografen Paolo Rodriguez sa: ”Kul att du kan grejer, men du kan nog inget om tv. Jag kan hjälpa dig!” Och redigeraren Elisabeth Stanczyk, hon har gjort fem år på polska filmhögskolan, det är liksom inte kattskit va. Så där har du min skola.

Erik Fichtelius har fått Stora journalistpriset två gånger, en gång på åttiotalet för sitt arbete med konsumentjournalistik på Dagens Eko, en gång efter den uppmärksammade intervjuserien med Göran Persson.

Just den ledde till en rad konflikter. Erik Fichtelius fick inte fortsätta som politisk kommentator i Aktuellt. Allt som yttrades i intervjuerna fick Erik Fichtelius använda – under förutsättning att statsministern fick anonymitetsskydd. Hans kritiker menade att det var oetiskt att göra djupintervjuer med Göran Persson, mot löfte om att inte avslöja källan förrän efter Perssons avgång.

I branschen diskuterade man dessutom om det var lämpligt att använda källskyddet för landets statsminister.
– Dokumentären har ju visats i repris nu i sommar. Jag tror att många har sett den annorlunda. Det chockade publiken då, att Persson var så grov i mun i några sekvenser, men nu ser man på det med andra ögon.

Och kritiken mot dig?
– Det absurda med kritiken mot mig var ju att den kom innan programmen hade visats. Det fanns en föreställning om att bara för att jag pratade med statsministern så var jag i hans händer. Men det var varken ett hyllningsporträtt eller ett hatporträtt. Det var ett ärligt porträtt. Det fanns ingen illvilja, ingen egen politisk avsikt från min sida.

Ändå fick du sluta som kommentator. Varför?
– När debattläget var som det var, då var inte det möjligt att fortsätta. Jag fick ju också ta företagshänsyn. Men jag var ju redan på väg bort, för under hösten 2002 hade jag varit bortkopplad för att utreda 24direkt, som jag sedan har arbetat med. Så ur mitt perspektiv fick jag ju göra det jag ville. Jag hade varit kommentator i tio år. Det var dags att göra något annat.

Vad skulle du ha gjort annorlunda i detta?
– Jag ångrar att vi inte pratade igenom vissa saker bättre. Hade vi sagt offentligt att SVT gör en dokumentär om Göran Persson, hej och hå, så hade det kanske räckt för att avdramatisera hela grejen. Och det kan man ju ångra då. Två kulturer krockade här, källskydd och mediasmartness. Dels skulle vi vara mediestrategiska. Dels fanns en person som vi hade lovat källskydd. Det kan vara rätt eller fel, men har man lovat så har man! Man kan få ett år i fängelse om man bryter mot källskyddet.

Då och då uppstår frågan om varför inte SVT, SR och UR slås samman. Erik Fichtelius har bestämda uppfattningar om detta.
– Sveriges Radio är ett av Europas och därmed världens främsta radiobolag. SR är relativt sett ekonomiskt starkt. Tv däremot äter sina barn. När man slår ihop är alltid radion förlorare, det kan man se internationellt. If it ain’t broke, don’t fix it! Samma resonemang gäller för Utbildningsradion, och UR behöver dessutom stå fri från de andra bolagen för att kunna samarbeta med till exempel svenska universitet – som ju de andra bolagen ska granska.

Även maktfrågan är viktig:
– Om tv-chefen flippar ur kan radiochefen eller UR-chefen gå åt ett annat håll. Det är viktigt av demokratiska skäl.

Tv-chefen har ju flippat ut, om man lyssnar på dig?
– Du menar den där debattartikeln jag skrev? Nja. Men när Eva Hamilton, utan att vi ens pratar om saken, tar bort hälften av 24direkts medel, då har hon tappat fotfästet. Det behövde sägas offentligt. Om vi då gör olika publicistiska avvägningar, ja, det är väl bra då! Vi får mötas från olika håll.

Varför public service-bolagen inte också ger ut böcker eller tidningar står egentligen inte helt klart. För varför skulle distributionskanalen vara relevant för vilken sorts massmedier staten ska ägna sig åt?
– Den amerikanska krisen har ju visat på den annorlunda traditionen där. Vi ser fler filantroper som satsar på riktig journalistik. Det handlar om miljarder, som skänks till sådan verksamhet för att någon tycker att den är viktig. Vi har inte samma tradition. Vi har löst det med offentliga medel. Det går nämligen att förena publicistiskt oberoende med en offentlig finansiering.

Erik Fichtelius har förstås haft möjligheter att lämna SR och SVT. Men det finns ett skäl till att han har stannat.
– Jag tror att det beror på Boforshistorien. Då var jag ny som Eko-chef. Det var surr i luften, det är något skumt med Bofors, sa folk. Historien om smugglingen var ute. I historiens ljus är det där fortfarande en gåta, hur Sveriges största vapenföre­tag kunde smuggla en stor del av sin produktion till Östtyskland, som rimligen då var en huvudfiende. Då måste man veta att Bofors rimligtvis var genompenetererat av folk från Säk och Must och andra onämnbara statliga säkerhetstjänster. Jag sa ”fan, man borde ju göra något, det är något skumt med Bofors”. Då kommer jag ihåg min kollega Titti Nylander, hon sa ”ni killar snackar och gör aldrig något”. Det har hon jävligt rätt i, tänkte jag.

Så vad hände då?
– Så vi satte ihop en grupp. Ta reda på allt ni kan om Bofors, sa jag. Så höll de på en månad och fick inte reda på någonting. Så höll de på en månad till. Ingenting. Kollegerna undrade. Var är alla reportrar? De jobbar med ett projekt som Figge har hittat på. Till slut kom de över dokument om mutor som fick den indiska regeringen att falla. Det påverkade Sveriges relationer, vår exportindustri. Vår dokumentation höll för femton års internationellt polisarbete.

Erik Fichtelius tystnar. Bakom honom på väggen hänger en rad journalistiska utmärkelser bakom glas och ram.
– Jag fick arbeta på en arbetsplats där detta var möjligt! Det vi berättade skadade socialdemokratin, det skadade Palmes minne, själva staten, själva samhället. Då berättade min mamma, Ulla, att hon hade varit på en middag. Jävla journalistkommunister, hade folk sagt. De bara förstör. Det borde de tänka på. Vilka konsekvenser de ställer till med. Hela min känsla för konsekvensneutralitet föddes där och då. För så ska vi ju inte alls tänka! Vi ska bara fråga två saker: Är det sant? Och är det viktigt? Vi ska inte diskutera vem som gynnas eller drabbas, och där har du det: jag får arbeta med en journalistik som är oberoende. Som bara har publikens intresse för ögonen.