Arena Baubo, Inkonst 13.5.
Av och med: Kjersti Vetterstad, Outi Condit, Maria Stiernborg, Kajsa Wadhia, Katja Seitajoki och Lina Benneth.
Det är inne med verklighet på teatern just nu. Konsten ska vara gränsöverskridande och publiken medskapande. Problemet är att man riskerar att gränserna helt suddas ut. Vad är fiktion och vad är verklighet? Får man göra vad som helst på teatern? Får man till exempel utsätta sina skådespelare för livsfara? Och samtidigt, som ett led i experimentet, göra publiken medskyldig?
Det var vad som hände på Inkonst i fredags, under Arena Baubos installation, ”Kulla-Gulla, Fassbinder och jag.”
Det tar en stund innan jag förstår upplägget. Till en början känns alltihop ganska kul. Temat för installationen är maktstrukturer och en teori som bygger på att vi i våra relationer antingen intar rollen som offer, förövare eller hjälte. Publiken vandrar fritt mellan stationerna. Här finns skamvrån, garderoben och harmens vrå.
Den mest lyckade är bullmamman i sitt provisoriska kök. En fikahörna, helt enkelt, intim och kaneldoftande. Här uppstår uppsluppna och allvarliga samtal mellan gästerna. Allt är lekfullt och sympatiskt, om än lite uddlöst och naivt. De insprängda Fassbinderscenerna som skådespelarna framför på tyska känns hastigt hopkomna. Ska inget hända någon gång? Jag börjar bli sömnig och däst av alla bullar när jag upptäcker Fyllecellen och förstår vad den går ut på.
Arena Baubo har hyrt en 23-årig man som har skrivit på ett kontrakt. Han ska dricka 4 centiliter ren sprit var sjätte minut under hela kvällen, det vill säga under tre timmar. En äggklocka påminner honom. Villkoret är att han inte får lämna sin fyrkantiga matta.
När jag frågar Bullmamman om de vet hur mycket sprit man kan hälla i sig innan man blir alkoholförgiftad, svarar hon svävande. De har konsulterat en nykter alkoholist i ensemblen. Och 23-åringen är tydligen en van drinkare. Han är alltså inhyrd som alkoholist? Bullmamman tycker det är intressant att jag tar rollen som hjälte i det här sammanhanget. Att jag tar ansvar.
Efter två timmar har killen hällt i sig en 75:a vodka och är redlös. Vad hade man väntat sig? Bullmamman ingriper och beslagtar flaska nummer två. Tumult uppstår, 23-åringen bryter kontraktet och lämnar sin matta. Han börjar slänga möbler omkring sig, blir hotfull, en man i publiken försöker lugna honom.
”Det är precis som i verkligheten”, viskar någon.
Fel. Det här är verkligheten. Och just nu har den ingenting med scenkonst att göra.