Och verkligheten följer kartan. Som verklighetens folk måste vi tyvärr erkänna
att förra veckans överlag höga standard var undantag.
På lokalkartan utanför Scandinavium märks Sveriges framsida ut. Den ljuger.
Det är ikväll vi doppar hakan i Bottenviken.
1. Brolle: 7 Days And 7 Nights
Gud valde en brinnande buske, djävulen en listig orm, Brolle en uppsättning
Elvisposer. Men vi är inte lättlurade, vi känner igen hin ondes kluvna tunga
och vi hör att detta bara är en ångvältsdundrande dussinschlager – blek nog
för att ratas av Shirley Clamp, om hon bara fick chansen. Men sångaren
Brolle har sitt eget signum: en ljudillustration av maträtten pressylta.
Betyg: 1
2. Loreen: My Heart Is Refusing Me
Inget är mer rörande än syskon som håller ihop. Björnbröder. Lejonhjärtan.
Pojkar som kramats av samma mamma.
Eller en koreografi som bryr sig om låten den ska illustrera, och vice versa.
Den dämpade, men tydliga dramatiken tas perfekt om hand både av dansarna och
av sångerskan som med kraft bär en klassisk men modernt snittad ballad.
Betyg: 3
3. Babsan: Ge mig en spanjor
En drift med allt som inte riktigt funkar att driva med: charterresenärer,
bögar, småstädernas stadshotell, kanske också schlagerfestivalen.
Babsan ger sig hän, men inte tillräckligt, i en oförskämt korkad schlagerdänga
som ändå saknar allsångskvalitéerna som i det rosa champagneruset skulle
kunna förlåta allt.
Betyg: 1
4. Elisabeth Andreassen: Vaken i en dröm
”En ny dag väcks till liv/just när natten fått ge vika”, sjunger Elisabeth
Andreassen, och hon bär fram refrängen som den sista droppen vatten:
högtidligt, en smula valhänt, men med stor respekt för allvaret i det
oförklarliga – samt med håret klädsamt fladdrande i scenfläktens vändkrets.
Hör hur västanvinden susar – detta är inte helt olikt.
Betyg: 2
5. Sanna Nielsen: I'm In Love
Det är härligt med folk som kan läsa av sitt material och, när så krävs,
kompensera bristerna med ett distraherande utanpåverk. Som här, där vi får
vi en raffinerad scenografi – sångerska i högklackat på snurrande platta,
bakom stålgaller i gigantisk fruktkorg – som kanske döljer det faktum att
”Flashdance”-popdiscon visserligen hittat rutinen men tappat glöden.
Betyg: 2
6. The Moniker: Oh My God!
Samma titel som förra veckan, om än en helt annan Gud: den här killen tror
mest på magiska svampar, men har aldrig vågat smaka någon. För honom är de
snarare som paraplyer, något att gömma sig under när samtiden gör sig
påmind.
Detta är ”Mika i Underlandet”, living next door to Alice but he can't come in.
Betyg: 2
7. Anniela: Elektrisk
Livet är en electro-schlager, visst är det, och Anniela kan bli profeten som
slutligen sänker ner schlagertaket på discogolvet och fullbordar vad varken
Drömhus eller Freestyle lyckades åstadkomma. Som sångerska är hon
visserligen rätt svag, men refrängen är stark och den starke är van vid att
trycka ner de svaga.
Betyg: 2
8. Christian Walz: Like Suicide
Festivalen ger inte enbart asyl för de ytligt glamourösa, utan också lättköpt
credit åt dem som vill något utöver att banga bomeranga och diggiloa hela
natten. Därför framstår Christian Walz låt som en sofistikerad sak, i linje
med Salem al Fakirs undflyende fjorårsbidrag men med en tydligare utmejslad
refräng. Dämpat, ändå målmedvetet pop-offensivt.
Betyg: 3