GÖTEBORG. Senast hon syntes i tv agerade hon i ”Stjärnor på is”, i rollen som
Bambi. Istället för musik ... förnedring!
Men ikväll gör Marie Serneholt det hon är bäst på: står på scen, med dansskor
på fötterna och en mikrofon i handen. Sångarkarriären är inte redo att
läggas på is riktigt än.
Bakom scenen i Scandinavium i Göteborg har hon förvånat alla genom att berätta
om hur nervös hon är. Det borde hon rimligen inte vara; hon är rutinerad,
och har sjungit i tv-shower sedan hon var femton och slog igenom som en av
de fyra i Abba Teens – sedermera, efter att Abba Gubbs sagt sitt, omdöpt
till A-Teens.
Hon fortsätter att förvåna:
– Detta är det största jag någonsin varit med om, säger hon.
Större än att turnera i USA med Britney Spears? Större än att vara
tonårsstjärna och sälja sex miljoner plattor?
– Ja. Det är det. När man tänker på vad det här framträdandet betyder, hur
stort genomslaget är här på hemmaplan – då är detta det allra största.
Festivalen har ju en så lång historia, som jag följt ända sedan jag var
barn. Så det är stort.
Att tävlingen är viktig behöver inte betyda att karriären står på spel.
– Nej, så känner jag inte. Jag ser det bara som en möjlighet. Det är inte
första gången jag fått förfrågan att vara med, men det är första gången jag
erbjudits en låt som jag verkligen tycker passar mig. Den har bra balans –
det är radiopop, men den funkar också ute. Utan att den är alltför klubbig.
Det är viktigt vad som funkar. Men funkar det inte, så får det gå ändå. Som i
”Stjärnor på is”.
– Jag höll på mycket med sport när jag var yngre, men skridskor avskydde jag.
Jag såg gärna till att ha ont i halsen eller något just de dagar då vi
skulle åka skridskor med skolan. Så det här var ju en utmaning ... bara
tanken på mig själv i konståkningsdräkt är bisarr. Efter att jag åkt ur
kändes det fortfarande overkligt att följa tävlingen på tv och tänka ”det
där var jag med i”.
Att vara med är förstås bra för den som vill synas, som vill se till att
namnet och ansiktet har en plats i offentligheten. Vägen till comeback som
musikartist blir kortare då.
– Fast så tänker jag aldrig, det är aldrig strategi. Jag planerar inte,
analyserar inte – jag bara gör det som är roligt, som känns rätt.
För tio år sedan var ingenting mer rätt för henne än att sjunga upphottade
Abbalåtar tillsammans med tre jämnåriga i en grupp som satts samman av
branschmänniskor med huvudet fulla av koncepttänk. Att sjunga Abba – är det
verkligen vad man som femtonåring ville göra för tio år sedan?
– Idén var ju inte vår, vi fyra i gruppen möttes på audition. Hela grejen
sammanföll med 25-årsjubileet av Abbas seger i Eurovision Song Contest. Men
det var inte på något vis främmande för mig; jag tyckte om musiken, som jag
hört på mina föräldrars skivor. Men jag kunde inte föreställa mig att det
skulle bli så stort. Eller att vi skulle hålla ihop så länge.
För lite mer än fyra år sedan delade de på sig; gruppen tog en paus. Med tiden
visade det sig att uppbrottet var för gott.
– Från början var det verkligen bara en paus. Jag såg till att vara ledig, för
att försöka landa och smälta allt vi varit med om. Jag har fortfarande svårt
att fatta att det är jag när jag tittar på tv-inslag vi spelade in under de
åren.
– Det dröjde innan jag kom till rätta med hur jag ville gå vidare. Jag var
inte intresserad av att ta ett vanligt jobb, men jag gjorde lite andra
grejer: dubbade filmer, tog lite modelluppdrag.
När hon så småningom återupptog artistkarriären var det på hennes eget
initiativ. Hon tog kontakt med låtskrivare och producenten Jörgen Elofsson,
och föreslog att de skulle pröva att spela in en låt tillsammans. Det blev
ett helt album. Nu jobbar hon med två andra låtskrivare: Peter Boström och
Tony Nilsson, upphovsmännen bakom tävlingsbidraget ”Disconnect Me”.
– De skrev den för mig, men det var en annan sångerska som sjöng på demon. Jag
gillar det lite exotiska i låten, medelhavskänslan. Lite grann som Elenas
”My Number One”, den som vann för Grekland för några år sedan.