Om fyra månader har vi avverkat fyra delfinaler av Melodifestivalen. Återstår att se om det då är läge att klämma till med ett strömstedskt ”Tack för musiken!” – om musiken vet vi ännu inte så mycket.
Vad vi helt säkert vet är något annat: detta blir bra tv.
Redan innan den första av säkert triljoner trailrar rullat i rutan har startfältet hunnit locka till många muntra skratt. Underhållningsvärdet är svårslaget:
Björn Ranelid, renässansmannen, ställs mot komikern Sean Banan och mot Thorsten Flinck som möjligen är den mest okonventionelle levnadskonstnär som anförtrotts ett klippkort på Dramaten. Att låten heter ”Jag reser mig igen” och har kommit från Ted ”Det stora vemodet” Ström bara stärker min tillit: detta blir ett år utöver det vanliga.
I sammanhanget kan Thomas Di Leva nästan representera normaliteten. Hans framträdande blir säkert färgstarkt, men i åtminstone ett avseende hör han till en flock: de något avdankade före detta popstjärnorna som byter arena, tar omvägen via underhållnings-tv och får en andra chans i Melodifestivalen. Precis som Lisa Miskovsky följer han därmed Andreas Johnson i hasorna. För övrigt gör Johnson comeback i år.
Föredettingar? Säg inte det. Vi har också kidsens favoriter, både Ulrik Munther och ett gäng återvändare. Danny Saucedo jagar revansch, liksom Molly Sandén och Red One vars bidrag även i år sägs ha skänkts till gruppen Love Generation.
Och den som är lite anti kan glädjas åt att Björn Olson från Union Carbide Productions – mest anti i svensk rockhistoria – också hittat hit.