Studerar, ändå med viss förvåning, massmediala reaktioner på Björn Ranelids
(bilden) succé i Melodifestivalen. Han gick till final i lördags, kan jag
berätta för er som inte bryr er, med ett väldigt ovanligt nummer: ett slags
eurodiscolåt med vissa talade partier. Stelt, orytmiskt och oemotståndligt.
En del besvikna typer – utslagna artister bland dem – menar nu att svenska
folket på något sätt har gjort fel som har röstat på den excentriske
författaren. Det där är väl inte en ”riktig” låt? Det där är väl inte ”på
allvar”?
Nej. Visst. Men sedan när prisade Melodifestivalen sådana värden? Den handlar
inte om det. ”Äkta” är ett både överskattat och malplacerat ord i
sammanhanget. Festivalen är inte en tävling i musik, utan en tävling i show,
en tävling i tv-produktion, en tävling i underhållning. Producenten Christer
Björkman har fattat det, det bevisar rekryteringen av Ranelid. Alla bidrag
ska inte kunna vinna. Uppdraget är något annat, nämligen att sätta fyr på en
lägereld som vi kan samlas runt. Det är utfört med bravur.
Den som klagar kan jämföras med en restauranggäst som beställde kött och
beklagar sig över att rätten inte smakar fisk.