Grey Gardens”, Albert och David Maysles dokumentär från 1976 om mor och dotter
Bouvier Beale är en av de mest sällsamma jag sett: två Jackie
Kennedy-släktingar som lever eremitliv bland katter och konservburkar i ett
trasigt hus mitt i miljonärsghettot East Hampton.
I dag har ”Grey Gardens” blivit ett populärkulturellt begrepp, som synonym för
den sortens glamourösa galenskap som endast en gedigen överklassbakgrund kan
ge, men kanske främst som modebegrepp: dottern Little Edie klädde sig som
ingen annan, med bordsdukar som tröjor och huvudet täckt av turbaner
ihopsnodda av polotröjor. På senare år har modehus som Prada och John
Galliano gjort kollektioner till Little Edies ära – inte så lite ironiskt,
då hennes klädstil handlade lika mycket om armod som om mode.
Kanske är det det där totala förfallet som gjort att människor fascinerats av
historien ända sedan den blev offentlig i början av sjuttiotalet: Hur kan
människor som har det så väl förspänt falla så djupt? I dokumentären
skildras bara de sex veckor då filmarna är på plats, men i Michael Sucsys
nygjorda spelfilm gör man ett försök att fånga hela historien, från det
välmående trettiotalet med debutantbaler och brummande T-Fordar till
sjuttiotalet då hälsovårdsmyndigheter klassar huset som olämpligt för
människor. Spelfilmen ”Grey Gardens” lever främst på sina skådisar, inte
minst Jessica Lange som formligen flyter in i sin roll: hon blir Big Edie,
varken mer eller mindre. I Drew Barrymores fall är det tidvis stor
gestaltning och tidvis endast skicklig imitation. Inte minst brottas hon
hörbart med Little Edies besynnerliga sätt att prata, någonstans mittemellan
putsat överklass-idiom och den där sortens studsande New York-dialekt jag
bara kan beskriva som maffiaengelska (ni vet, ”coffee” uttalas ”koååfi”).
Scenen där Jackie Kennedy (Jeanne Tripplehorn) kommer på besök och kliver runt
bland bråten är filmens roligaste – presidentänkan trycker fasterns hand och
insisterar på att renovera sina släktingar ur den stinkande misären. Little
Edie stryker drömskt över kusinens fluffiga hår och hela scenen bara väntar
på en försonande kram. Istället flinar hon och frågar om det är ”true that
Jack Kennedy gave you gonorrhea”. Jag hade gärna sett fler sådana
humoristiska kast i manuset, istället för den duktiga men konventionella
biografifilm det oftast är.
Däremot har Sucsy lyckats behålla grundhistoriens spretighet, dess svårighet
att genrebestämmas. Är det en berättelse om en dominant mamma? Om en ung
kvinna som töjde för mycket på reglerna för vad en societetsflicka får göra?
Om att fattigdom uppenbarligen är intressantare när den drabbar de rika? En
sak bör i alla fall påpekas: ”Grey Gardens” handlar om mycket mer än Little
Edies turbaner.
”Grey Gardens” visas på Canal Plus First fredag kväll 21.00.