POP
Midlake, Robert Gomez
KB, Malmö 23.4.
Midlake däremot, de är ett och samma. Musiken rör sig fram som en lavalampa,
böljande och av allt att döma med kollektiv fördröjning - särskilt live,
skulle det visa sig.
Bitvis är de fem som sjunger, men vad vi hör är inte fem distinkta röster utan
en - blockharmonier som sköljer över låtarna. Ungefär likadant är det med
bandets kompakt orkestrerade, Flaming Lips-lika syntklanger. Men det låter
aldrig fläskigt, snarare lojt. Och det är alls inget fel på det, tvärtom är
detta en del av tjusningen.
Midlake äntrade scenen strax efter att fyra av dess medlemmar kompat Robert
Gomez, under en kort men fin spelning då bandet tveklöst var ett de.
McKenzie Smith spelade som en smart programmerad men inte alldeles
självklart integrerad trummaskin, ända fram till avslutande ”You Need
Somebody” - en släpig sorts powerpoplåt som krävde något helt annat av
honom. Förbandsgiget var ljudet av en tydlig ledare och hans låtar, i
samspel med fyra medmusiker som var och en använde sitt omdöme för att tjäna
dem.
Hos Midlake är hans trumspel en del av ett skeende på ett helt annat sätt. Han
följer flödet. Alla följer flödet. Det är alls ingen död livemusik, det bara
inte spritter som man är van vid. Ledare Tim Smith - jodå, det finns en
ledare också här - är mer ute efter den hypnotiska kraften, efter den
gastkramande skönheten i ganska ödsliga sånger.
Allra starkast blev Midlake i sista extranumret ”Branches”: en majestätisk låt
som nästan från start hotar att falla sönder i sina beståndsdelar. Bandet
spelar verkningsfullt på denna skörhet, tar tillvara effekten och den
inneboende sorgsenheten. Det låter som ljudet av ensamhet. Kanske för att
bandet bara är ett.