Poeten och dramatikern Johan Jönson fick 2008 ett stort genombrott med kritikerhyllade ”Efter arbetsschema”. Jönsons samtida arbetsskildring med interiörer från psykiskt och fysiskt tunga låglönejobb i vården och industrin var fylld av vrede och förtvivlan. Stockholm skildrades som en omänskligt segregerad stad, kall, kylig och avstötande för alla utan pengar och status.

Johan Jönsons 712-sidiga nya diktsamling ”Livdikt” är ett lika ambitiöst tvillingprojekt, där liv och dikt till synes tvinnas till en oskiljaktig enhet, men där de litterära inslagen ändå är tydliga. Således börjar ”Livdikt ”med ett dödsögonblick. I jagform berättas hur en man dör på ett sjukhus, tvättas, förses med lappar med namn och födelsenummer. Efter denna kroppsliga nollpunkt växer en dialog fram, där den ena rösten frågar, den andra svarar. Den själsliga belägenheten att vara som en död är utgångspunkten. Samtalet påminner om en psykoanalytisk session.

Det är en för uppdraget kongenial litterär form, där bekännargenrens självupptagenhet aldrig kan ifrågasättas, för vad är en psykoanalys annat än ett borrande i den egna existensens smärtpunkter? Johan Jönson skriver centrallyrik för en postmodern tid. Denna poesi försöker inte konvergera i en brännpunkt – utan vill svämma över, vara ymnig och icke-hierarkisk. Dikten växer i alla riktningar, men är ändå fast rotad i ett jag och ett liv.

I detta dialogiska berättande lär man successivt känna ett hårt pressat jag som under existensminimum drar sig fram på tunga låglönearbeten i vård- och städbranschen. Med minutiös realism, ibland med äcklande inslag, skildras det liv som trängs bort och glöms bort, de glättade livsstilsreportagens frånsida. Här återges förnedrande jobbintervjuer till tunga lågstatusjobb. I filmen ”Darling” tvingades arbetslösa att jobba på McDonald’s, här får man inte ens jobbet. Här talas om en väns destruktiva missbruk och självmord, här beskrivs interiörer från ett vårdhem där den unga patienten ser på småbarnsfilmen ”Teletubbies” omväxlande med sadistiska våldsfilmer.

Det är ett hårt och skrämmande klassamhälle Jönson beskriver ur en underprivilegierad position som leder till hat och självhat, depression och äckel liksom handikappande ångestanfall. De möjligheter som finns till avslappning och njutning blir sexualitet, alkohol och droger. Sexuella fantasier med kvinnor, allt från dem han möter i tvättstugan till dem han ser på tv-skärmen beskrivs, ibland hatiska, ibland längtansfulla. Som läsare intar man frågarens lyssnande roll och tycker sig successivt lära känna detta diktjag, en människa man till sist tycker sig komma nära.

Johan Jönsons ”Livdikt” är i en vid mening politisk dikt, men skriven när utopierna blivit bortnötta eller uttjänta. I jämförelse ter sig en annan politisk poet som Göran Greider optimistisk, närmast godmodig. Jönsons diktsatsning har mer gemensamt med den furiösa kampen i Karl Ove Knausgårds självbiografiska projekt, med Lars Noréns tidiga encyklopediska poesi, eller med Göran Sonnevis ständigt pågående verk där politiskt och personligt integreras.

Som en ljus glänta i mörkret fungerar en vacker, återkommande skildring av en skogstjärn – där allt är rofyllt och stilla. Diktsamlingen slutar vid beskrivningen av denna tjärn, i ett befriande lugn efter ett furiöst innehåll. Surr av insekter, några trollsländor, träd som sticker ner sina rötter som händer i vattnet, så lugnt och så kravlöst. ”Livdikt” är liksom ”Efter arbetsschema” ett djärvt kraftprov av en av den unga svenska litteraturens mest imponerande författare.

Eva Ström

författare