Det stora problemet med fantasy – för vuxna människor, åtminstone – bottnar förmodligen i synen på drivkrafter och ondska. Fantasyförfattarnas skapelseprocess verkar ta till utgångspunkt en längtan efter medeltiden, men en medeltid som står fri från fasta historiska förlopp så som vi känner dem. Det tydligaste sättet att bryta sig fri från vårt kunskapsbagage blir då att stoppa in monster och magi. Och när det övernaturliga ställs i förgrunden blir ondskan snart ett slags stiliserad urkraft; dess företrädare är pinsamt grunda karaktärer som helt enkelt tycker om att förstöra saker och ting (varför får vi aldrig veta).
Hos Tolkien är det enbart den hedervärde men revanschistiske Boromir som är förmögen till ett så pass intressant handlingsmönster att han vill gott men gör ont. Hos Stephen Donaldson är Furst Nid nästan lika mycket en satanisk naturkraft som Sauron hos Tolkien, men den spetälske antihjälten Thomas Covenant är om mina minnen från tonåren stämmer åtminstone en någorlunda stökig och svag individ som begår en rad oförlåtliga misstag. C S Lewis ska vi inte ens prata om. Den enda författaren i genren jag läst som verkligen intresserar sig för vår magnifika kapacitet att lura oss själva på våra medmänniskors bekostnad är den helt överlägsna Ursula K Le Guin. Så drivs hon också av en uppslukande nyfikenhet inför det som existerar, inte av ren eskapism.
Detsamma verkar gälla George R R Martin, som skrivit romanförlagan till HBO:s nya monumentalsatsning ”Game of Thrones”. Seriens producenter tjatar i marknadsföringen om ”Sopranos i Midgård”, vilket på något sätt har känts ganska illavarslande. Som tur är äger onda föraningar i verkligheten inte samma orubbliga giltighet som i fantasygenren. ”Game of Thrones” är en pärla i mastodontformat. Om de första avsnittens kvalitet håller i sig är detta det klyftigaste, största och mest svårförutsebara spektaklet sedan ”Battlestar Galactica”.
Att jämföra ”Game of Thrones” med annan fantasy är som att jämföra ”Deadwood” med en John Wayne-film, eller ”Watchmen” med ett dåligt nummer av Stålmannen. Istället för att fly det historiska arvet har Martin använt sig av engelskt och franskt 1400-tal som tydlig inspiration. Istället för att låta drakar och demoner härja fritt befolkas världen av en klar majoritet skeptiker som inte ens tror på deras existens.
Och istället för att gömma ondskan bakom kulisser och kostymer och kaostörstande abstraktioner frossar berättelsen i karaktärer som fötts in i olika dynastier och gör vad som helst för att försvara sin ställning – inte oprovocerat, sällan i onödan och nästan alltid helt i linje med sin uppfostran och förvridna känsla av plikt gentemot klan och ätt.
Detta är en värld där ondskan föds ur privilegier och trauman och avtrubbning och girighet, inte ur självändamålsenlig förstörelseiver. En värld, med andra ord, precis som vår.
Bara oändligt mycket vackrare, förstås. Nordirland och Malta, där det mesta spelats in, lär inte klaga på kameraarbetet. Överlag gör växlingarna mellan tre, fyra olika klimat att man aldrig blir blind för landskapets skönhet. Längst i norr sträcker sig en tvåhundrafemtio meter hög istäckt mur till skydd mot osedda fasor, och på sluparna i de jadegröna vattnen i söder smids hämndlystna ränker i febervärmen. Någonstans däremellan skyndar en pliktens man mot bättre vetande till sin ytterligt mänsklige kungs hjälp. De enda oskyldiga är småbarnen och djuren, och det skyddar dem inte det minsta. Grymheterna breder ut sig likt den annalkande decennielånga vintern. Bara den som orkar vårda sina värsta sidor överlever.
”Bör inte ses i barns sällskap”, står det i pressmaterialet. Alldeles riktigt. Äntligen får vuxenvärlden en fantasyskildring för sig själv – om sig själv. Det är inte råheten som gör det hårdkokta sevärt utan sanningssägandet. Vilken befrielse.
Thomas Engström
författare och översättare