Mohamed Omar om mångkultur

Det är 2006 och det nya löftesrika året - mångkulturåret - är här. En ny företeelse, ja, men långt ifrån en ny verklighet, enligt min mening. Vårt land har alltid varit mångkulturellt. Det har funnits landsbygds- och stadskultur, arbetar- och borgerlig kultur, fin- och skräpkultur.

Någon sammanhängande, enhetlig svensk kultur, innefattande alla människor inom rikets gränser, har aldrig funnits. Det sammanfogande kittet var och är tungomålet. Den svenska som helt nyligen förnekades status som officiellt språk.

Det är synd. Svenskan är ju det som avgör vad som är svenskt. Någon annan mätare på svenskhet äger vi inte. Det är inte värderingar, utseende, skallmått, kodex eller någonting annat som gör en människa svensk. Det är bara språket. Den kultur som uttrycks på svenska är svensk.

Genom historien har våra värderingar skiftat. En gång i tiden brände våra förfäder häxor och steglade desertörer. En husbonde som inte agade det uppstudsiga kvinn- eller tjänstefolket var ingen riktig karl. Det ansågs vara rejäl svensk rättvisa. I dag skulle vi kalla det barbari.

En gång i tiden betraktades också demokrati som ett utländskt påfund. Det despotiska enväldet var det enda sant svenska styrelseskicket. Vad är det då som förenar vår moderna generation med dessa odemokratiska, steglande och häxbrännande förfäder? Vad är det som gör både oss och dem till svenskar? Det är inget annat än språket.

Förutom alla de olika kulturer som svenskheten innehåller har det också funnits personligheter som rört sig fritt och självständigt, utanför kulturernas gränser. Vagabonder, profeter och mystiker har aldrig varit en del av mainstreamsamhället. Stora svenskar som Swedenborg, Strindberg och Ivan Aguéli. Det som ändå gör dem till svenskar är det faktum att de uttryckte sina idéer, sin konst och sina visioner på svenska.

Regeringen har utlyst 2006 till mångkulturår. Låt det bli det svenska språkets år. Litteraturen är vägen till inlevelse med människor, nutida och historiska. De som kommer från vischan i Afghanistan skulle känna igen sig i Selma Lagerlöf. Upptäcka att de inte är så annorlunda. Litteratur är igenkänning. Den gör oss bekanta med det främmande. Med språket blir nya erfarenheter en del av den ständigt växande, föränderliga svenskheten.

Men om det nu är som jag tror, nämligen att den moderna människan först och främst är en persona - en mask som man själv designar, målar och sätter på sig - varför är det då fortfarande så viktigt att definiera sig utifrån etniska och kulturella markörer? Därför att friheten är smärtsam. Det är inte lätt att erkänna att vi skapar oss själva genom val. Det innebär ansvar. Så de etnokulturella undanflykterna är i Erich Fromms mening en "flykt från friheten".
Så här skriver Baudelaire: "Fullfölj, förvirrade själar, ert öde, och fly det oändliga i era bröst." Diktaren befinner sig i ett tillstånd av ångest inför sin frihet. Han kallar oss att fly "det oändliga" i våra bröst, alltså möjligheten att förverkliga idén om sig själv i full frihet, och i stället "fullfölja vårt öde", det vill säga finna vår bestämmelse, och därmed slippa ångesten, överge friheten. Bestämmelsen ska göra oss autentiska. Vad vi är, är vad vi ska vara.

Den tid då man kunde förklara sig biologiskt eller kulturellt är dock för alltid förbi. Det kan tjäna som en inspirationskälla och i vissa fall en begränsning, som för en skådespelare som väljer sina roller. En afroamerikan kan inte spela en trovärdig Robin Hood, möjligen en surrealistisk eller satirisk, och en vit man kan inte vänta sig att få med sig publiken i en framställning av boxaren Muhammad Ali.

Mångkulturåret kan bli ett tillfälle att framhäva människan som persona, inte en förkroppsligad kultur eller ras. Det kallas för mångkulturell samlevnad och ömsesidig förståelse. Men kulturer kan inte mötas, samtala och umgås. Det gör människor. Tack vare moderniteten, välståndet och tekniken har fler och fler kunnat bli som de stora skönandarna i det förflutna. Man skapar sin egen identitet. Kanske använder man det biologiska arvet, klassen eller hembygden som material att laborera med, kanske inte. Med materialet likt en våt lera - begränsning och möjlighet - skulpterar vi våra masker och intar våra roller i dramat.

Därför bör integrationen inte gå ut på att anpassa människor till en färdig mall, en fiktiv "svensk kultur", utan på att genom språket ge människor möjligheter att göra sig förstådda. Inte nödvändigtvis accepterade. Det blev aldrig Strindberg.

MOHAMED OMAR
poet