Om precis allt skiter sig, sa han med stort allvar, om ni inte ser någon utväg
i tillvaron, så kan ni alltid ”boka en enkelbiljett till Thailand”.
Hobbypsykologin dröjde sig kvar hos mig länge, länge, som en vag, och
definitivt outtalad, ventil. Om. Precis. Allt. Skiter. Sig. Kan. Man.
Alltid. Boka. En. Enkelbiljett.
Thailand är Sveriges undermedvetna: dit förträngs den renaste längtan efter
kärlek, frihet och lycka, ihop med förnedrande fyllespyor, sexköp av barn
och blonda män som gör sig rika på bordeller.
Varför utforskar kulturen så sällan luftrummet mellan
Arlanda och Bangkok? Visserligen finns Lukas Moodyssons amerikanska ”Mammut”
och ”Sommaren med Göran”-gängets nya komedi ”En gång i Phuket”, men det är
verkligen på tiden att SVT:s senaste tunga dramasatsning tar plats i
svenskarnas Thailand. Att ”30 grader i februari” är regisserad av bland
andra Beata Gårdeler (”Spung”!) och Peter Schildt (”Glappet”!) höjer
förväntningarna ytterligare.
I centrum står flera olika öden: stressmamman som efter en stroke flyttar med
barnen till en bungalow för att få inre frid. Chang som återvänder till sin
gamla familj efter ha levt med en svenska och thaimatvagn i Stockholm.
Majlis som drar med sin rullstolsbundna, bittre man Bengt på deras första
semester någonsin, och så den 45-åriga oskulden Glenn, som plötsligt får
chattkontakt med thailändska Karn och säger upp sig som bergvärmeinstallatör
(”Thailändska? Varför skaffar du inte en riktig tjej för?” undrar chefen).
Chartersterstereotyper, ja, men också ett medvetet grepp på klysch-Thailand,
dit jag till slut själv tog flyget och festade på full moon partys, åkte
tuk-tuk och köpte pastellfärgade souvenirer.
Just för att serien utgår från alla de där snabba
sinnesintrycken, absorberade av en halv miljon svenskar varje år, och så
ofta förpackade i ironier, är det drabbande när de vecklar ut sig i
mänsklighet.
Glenn ber om kärlek på sina bara, sönderbrända knän och medan de
förbipasserande svenskorna vänder sig bort i förakt får han sitt livs första
kyss.
I det nya förhållandet flyter offer och förövare in i varandra, men tyvärr får
de thailändska karaktärerna för lite utrymme, och serien missar att fullt ut
skildra även Sverige-Thailand-dramat som en relation.
Starkast är Lotta Teljes roll som den självutplånande, skamfullt
svengelsktalande Majlis, och terrorn i hennes äktenskap, det sluttande
planet av beroende och förakt. Bengt påpekar att oj, det har visst fastnat
något ludd på din haka – ”Nej, det är inte borta, det är väl hårstrån då” –
och Björn Runge-mörkret når även de vackraste stränderna.
”Här sitter värsta sortens människor. Hemma är de ingenting men så kommer de
hit, lever som kurrikurriduttkungar och tror att de är något”, muttrar Bengt
över nudelmenyn, men jag utgår från att inga sådana svepande
verklighetsbeskrivningar förekommer efter avsnitt två.
”30 grader i februari” har seriestart den 6 februari på SVT1.