Ett antal år har hunnit gå sedan den argentinska poeten Alejandra Pizarnik 1972 tog sitt liv under en permission från den psykiatriska klinik i Buenos Aires som hon var inlagd på. Sedan dess har hennes ryktbarhet vuxit till närmast kultstatus i Latinamerika, inte minst sedan sekelskiftet då hennes samlade prosa, poesi och dagböcker gavs ut på spanska. De senaste åren har man kunnat läsa kortare introduktioner till Pizarnik i tidskrifter som ”Lyrikvännen” och ”Karavan”, men nu kommer för första gången ett fylligt urval med poesi och prosa på svenska.

Det finns något inspärrat över dessa dikter, och kopplingarna till en konkret, yttre verklighet är så gott som obefintliga. Istället binds de samman av vissa återkommande nyckelord, som ”trädgård”, ”natt”, ”skugga” och ”spegel”. Det mesta tycks vara skrivet i ett febrigt töcken och påminner just om något man skulle kunna finna hastigt efterlämnat på ett sjukhusrum. Som här i en av hennes sista dikter:

i hjärtats natt.

i centrum av den svarta tanken.

ingen människa syns.

ingen är i någons trädgård.

Få poeter i världslitteraturen har så envist hållit fast blicken vid natten som Pizarnik. Smärtan man finner hos henne är av ett mycket grundläggande slag, hon återkommer flera gånger till att den sitter i själva ”skelettet”. Men hon förhåller sig också konstnärligt medvetet till sitt inre mörker, som hon skriver på ett ställe är hennes yrke att både frambesvärja och driva ut de onda andarna.

Samtidigt finns det en personlig bakgrund att ta med i beräkningen: Pizarniks föräldrar var ryska judar som hade emigrerat till Argentina på trettiotalet – och huvuddelen av hennes övriga släkt blev offer för Förintelsen. Det är naturligtvis en förlust som inverkar också på boksidorna. I en dikt heter det till exempel: ”Att skriva är att leta efter armens ben som ska passa med benets ben i tumultet bland de brända.”

I surrealismen fann Pizarnik en viss litterär hemvist – inte minst under sin långa Parisvistelse i början av sextiotalet – även om hon som tur är inte anammade rörelsens mer programmatiska sidor. Här fanns ett besläktat intresse för natten, och dessutom måste hon ha känt en samhörighet med den ”konvulsiviska skönhet” som Breton talade om. För det saknas knappast makabra inslag hos Pizarnik – till exempel ägnade hon en hel bok åt den sadistiska grevinnan Erzébet Báthory som torterade och avrättade hundratals flickor på sitt ungerska slott.

Om det tar sin tid att komma in i Pizarniks dikter är det inte för att de är intellektuellt svåra, utan för att de vid första anblicken kan te sig något enformiga i sitt kompakta mörker. Därför hör prosadikterna till hennes mest drabbande skapelser: här vidareutvecklas natten, förlusterna får fortsättningar. Det är som att träda in i ett släckt rum, där man måste låta ögonen vänja sig innan man kan urskilja saker och ting. Sedan kan man börja lyssna till det skuggornas sammanträde som Alejandra Pizarniks poesi utgör.

Henrik Nilsson, författare och litteraturkritiker