Ett gästspel av den digniteten visar att Köpenhamnsoperan är en nordisk länk till den internationella operakulturens högsta nivåer. Anna Netrebko tillhör de artister som är välkomna överallt i de noblaste kretsarna, så det får betraktas som en ynnest att ha henne på så nära håll. Två kvällar blir det; den inbitne operaälskaren kan kanske försöka få en restbiljett till föreställningen den 19 december

Anna Netrebko spred värme i fimbulvintern. Hennes Mimi har både oskuld och känslostyrka. Rösten och scenapparitionen samverkar just som det skall vara när opera är som bäst.

Man kan annars försöka värja sig mot de fyra bohemernas fadda humor och kärleksparets sentimentalitet. Men Puccini har hittat en musikens väg genom sötman och hans dramatiska ådra sinar aldrig. När så dirigenten Marc Piollet förmår elda styrkorna i orkesterdiket till friska accenter och smeksamma melodier, då får vi riktig musikmagi.

Till den magin bidrar också Peter Lodahl som Rodolfo. Han matchar Anna Netrebko med sin bärkraftiga tenor. Deras stämmor går genom kontrastverkan väl ihop: hon med stråk av dunkel sensualitet i rösten, han med skarpslipad klang.

Det är helt enkelt en spänstig föreställning med spirituella detaljer mitt i svallet – en pæredansk bronsålderslur deltog till exempel i julfirandet på det myllrande parisiska caféet. Hela gänget av bohemer har individuella profiler. Där märks Palle Knudsen med sin kärnfulla kavaljerbaryton, en Marcello som gnabbas med sin Musetta, den gnistrande kokotten, Gisela Stille på bästa spelhumör och med vokal vigör. Thomas Storm och Ludvig Lindström sekunderar pålitligt som Schaunard och Colline.

När Anna Netrebko rest vidare tar andra krafter vid. Men insceneringen håller ett tag till.