På tonfiske i Atlanten

Ragnar Ólafsson bor i musikerkollektivet Njallinn som ligger i en gammal butikslokal intill Reykjaviks pulserande huvudgata Laugavegur. Här finns fler gitarrer än husgeråd och gästboken består av vinylskivor som besökare får signera.

Ragnar ingår i sextetten Árstíðir som gifter stämsång med blåtoner på gitarr, piano, fiol och cello. Folkmusikinspirationen är tydlig samtidigt som bandets särskilda instrumentering gör dem till förnyare inom isländsk musik. Det senaste året har Árstíðir blivit ett av landets mest verksamma band och Ragnars kalender är lika fullklottrad som Njallinns gästboksskivor.

– Förra året hade jag 187 spelningar. Det är påfrestande men det bästa jag vet, säger han.

Man måste vara påstridig för att höras i det melodiska sorl som Reykjavik dagligen tonsätts av från pubar, kaféer och replokaler. Än mer envishet krävs då man som Ragnar flyttat till Reykjavik i vuxen ålder. Föräldrarnas forskarkarriärer medförde att han under uppväxten bodde nitton år i Sverige, mer än hälften av tiden på Lundaslätten.

– Jag hade bara två tomma händer och en drös konstnärsdrömmar när jag kom hit för sex år sedan. Ingen visste vem jag var.

Annat är det i dag. En promenad genom centrala Reykjavik med Ragnar Ólafsson vid sin sida liknar ett mingelparty. Människor hälsar "blessaður" och Ragnar kindpussas och småpratar. Han säger att det är respekten för konstnärer i Reykjavik som gör att han bor kvar.

– Jag har sjungit och spelat piano sedan barndomen. Under 90-talet hade jag många band, bland annat med Olof Dreijer (nu medlem i The Knife). Ändå var det först som trubadur i Reykjavik jag äntligen slapp frågan om vad mitt riktiga jobb är.

Árstíðirs debutskiva som släpptes i juni rosades av tongivande isländska popkritiker och konsertrecensioner kryddas med adjektiv som trollbindande och drömskt. När bandet en sen höstkväll uppträder på knökfulla rockpuben Dillon i Reykjavik omsätts berömmet i praktiken.

Bandet är försenat efter en födelsedagsfest. Soundcheck får utebli, två mikrofoner saknas och fiolen måste köras genom en gitarrförstärkare. Likväl blir Dillons öldrickande nattsuddare stumma när sex starka röster tar vid. Några börjar gråta. Varje andetag sångarna tar hörs och när ackorden klingar ut möts Árstíðir av den sorts tjut enbart tjejtjusande rockband brukar unnas.

– När man måste bevisa att man är bra trots besvärliga omständigheter resulterar det oftast i de charmigaste spelningarna, säger en upprymd Ragnar Ólafsson efteråt och filosoferar över hur det kommer att bli med Árstíðirs lovsjungna intimitet när inbokningarna nu blir allt större.

Erbjudanden från musikbranschens tyngsta aktörer, som den isländska Melodifestivalen, trillar oavbrutet in.

– Men det där tilltalar oss inte, Árstíðir struntar i effektsökeri. Vi startade skivbolaget Nivalis etc. för att försäkra oss full kontroll över musiken. Vi vill bara fokusera på kärnan. Att skapa den vackraste musik vi kan.