Utsålt när The xx spelade på Debaser

Barndomskompisarna Romy Madley Croft och Oliver Sim i Londongruppen The xx sneglar avvaktande på varandra inför ett utsålt Debaser och plötsligt kommer jag att tänka på musikvideon till Nick Caves mördarballad "Henry Lee".

Videon, med Cave och PJ Harvey som det ödesdigra kärleksparet, hade kunnat bli nittiotalets mest sensuella, men de två alternativrockstjärnorna verkade snarast blyga inför varandra, som två vänner som skulle agera älskande.

En liknande försiktighet, minus all form av melodrama, finns djupt inbyggd hos The xx. Bandets låtar kretsar inte sällan kring sex, men om man inte verkligen sett de två svartklädda sångarna på scen tillsammans hade man trott att de på sin höjd skulle våga närma sig varandra i ett chattfönster.

Musiken låter därefter: dröjande, lika fylld av antydningar och tystnad som av ljud. Men försynt är det ändå inte och det finns en oerhört konsekvent linje i allt som The xx gör.

Den knappt halvåret gamla debutskivan – ett av förra årets allra bästa album – är som gjord för att lyssnas på i ensamhet, i hörlurar någon gång efter midnatt, och det var inte givet att låtarna skulle känna sig väl till mods med att framföras live på en rockklubb. Men bandet, numera en trio sedan en av medlemmarna hoppat av, ger trots allt ett ganska bekvämt intryck och de lyckas behålla det allra mesta av den lågmälda spänningen från skivan. Som i "Heart Skipped a Beat", en gripande duett eller kanske snarare dialog om resterna av ett sönderfallet förhållande, berättad ur båda parternas perspektiv.

De spröda popmelodierna har en magnetisk inverkan och den avskalade postpunken – varligt uppbyggd av Romy Madley Crofts ensliga gitarrfigurer och Oliver Sims mjuka basgångar – behåller sitt inre lugn även när slagverkaren och syntspelaren Jamie Smith sätter fart på rytmerna; att The xx förmodligen lyssnar betydligt mer på samtida engelsk klubbmusik än på gamla The Cure-plattor antyds framförallt i "Night Time" och i den lyckade covern på brittiska sångerskan Kylas fjolårssingel "Do You Mind?". I The xx-versionen av låten monteras den vemodiga housepopen ner tills inte mycket mer än just vemodet återstår.

Och på slutet blir man påmind om den där försiktigheten igen. I extranumret "Stars", där bandets backdrop passande nog förvandlas till en stjärnglittrande natthimmel, sjunger Oliver Sim om att ge allt på första dejten. Men innan låten är slut har han ändrat sig, bestämt sig för att allt får ta den tid det tar.

Tumme upp

Britternas debutalbum är bara fem månader gammalt men flera låtar ter sig onekligen som blivande klassiker.

Tumme ner

Synd att Baria Qureshi hoppat av, det passade The xx att vara en kvartett med två tjejer och två killar.