I år är det hundra år sedan poeten Filippo Tommaso Marinetti skrev det
futuristiska manifestet: våldsförhärligande och med facit i hand ordentligt
utskällt.
Connect Festival, ett nutida musikevenemang som med start idag arrangeras av
Musikhögskolan i Malmö och Musik i Syd, tar risken att provocera genom
rubriken ”Back to futurism”. I första hand handlar det om att knyta an till
modernismens rötter. Futurismens olika aspekter, även de destruktiva, skall
tas upp till diskussion i en paneldebatt. En nyläsning utlovas genom Ars
Nova/Teater Weimars nya hörspel.
Kompositionsprofessorn Luca Francesconi skriver (www.connectfestival.se) att
flera av futurismens ideal - separationen mellan människa och natur, liksom
separationen mellan kroppen och den energi den alstrar - har besannats via
teknologin och i den "virtuella verkligheten”. Han tycker att vi bör våga
diskutera detta utan beröringsskräck med rörelsens destruktiva sidor.
Gärna det. Resonemanget kan kopplas till en allmän samhällsutveckling. Men hur
är det med det specifikt musikaliska? Visserligen hade många tonsättare på
1920-talet jublat om de kunnat se vilka möjligheter dagens tonsättare har
att skapa artificiella ljud och att laborera med datorprogram som svarar på
impulser i realtid. Ändå finns många tecken på att den nyskrivna
konstmusiken åter närmar sig naturen; den följer en puls som följer våra
hjärtslag, grundas i fysisk rörelse och dans.
Den musikaliska futurismen existerar inte som enhetlig rörelse. Talande nog
lyser de tonsättare som själva kallade sig futurister, Balilla Pratella och
Luigi Russolo, med sin frånvaro på Connectfestivalen. Däremot knyter man an
till dem på temat "Oljudens musik".
Och glädjande nog framförs flera stycken av den franskfödde amerikanen Edgard
Varèse. Även om han haft stor betydelse för modernismens utveckling, även om
han använt ”bullerinstrument”, är det totalt missvisande att kalla honom
futurist. Hans organiska ideal liknar skulptörens. Musiken skall växa ”som
kristaller” - även när han skriver för brandsirén.