Musik av Lindberg, GershWin, Bacewicz och Bernstein. Re:mix orchestra.
Dirigent: Christian Lindberg.
Solo: George Li, piano.
Palladium, Malmö, 11.9.
Malmöpubliken kanske tyckte att vädret var för vackert, eller räddes den att
programmet vid söndagens konsertmatiné på Palladium skulle visa sig extremt.
Alternativt hölls den tillbaka av en diffus förhandspresentation av vad Re:mix
Orchestra under Christian Lindberg skulle ge prov på: ”det nya klassiska
soundet”.
I alla händelser är det inte så lite pinsamt när antalet medverkande i en
konsert överstiger publiksiffran, trots att denna Re:mix, som bestod av de
sammanslagna Musica Vitae och Stockholms blåsarsymfoniker, borgade för
kvalitet, och trots att Christian Lindberg ju är ett otyglat men viljestarkt
energiknippe, lika eldfängd som han ser ut i sin röda skjorta.
Nu blev det inget sensationellt med soundet, bara att det var verkligt saftigt
i kraft av alla blåsare och medryckande, då den sjutton år unge
pianosolisten George Li visade sig på den styvaste av linor i George
Gershwins ”Rhapsody in Blue”, vilken vederbörligen bejublades.
Solisten var inte nödbedd utan kvitterade med tre extranummer som klarlade att
hårda nypor, fladdrande fingrar och musikalisk finess kan följas åt.
Det mest exklusiva blev nu den polska kompositören Grażyna Bacewiczs robusta
konsert för stråkorkester, där dirigenten Christian Lindbergs sinne för
rytmisk skärpa och frän attack kom till sin rätt.
Man hade redan stiftat bekantskap med de egenskaperna i hans egen konsert för
blåsare och slagverk, späckad med frenetisk, nästan bedövande vitalitet, och
spelad med stor ackuratess.
Ännu ett stycke som möjligen skulle rättfärdiga det där med ett nytt klassiskt
sound avslutade: Leonard Bernsteins symfoniska danser ur ”West Side Story”.
Inte så nytt, ju: den legendariska musikalen är ett drygt halvsekel gammal.
Förmedlade av den laddade klangkroppen Re:mix Orchestra åskade och blixtrade
danserna ordentligt. Visst var det flott, men tacka vet jag en rejäl symfoni.