– Jag är självsvåldig, nåt fruktansvärt. Jag går på känslor och freestylar
genom livet, det är något med manualer och vägbeskrivningar som föder ett
motstånd hos mig. Kanske lär jag mig och mognar, ler Edda Magnason.
– Egentligen har jag inget emot skolbänken, senare. Och jag är en lydig
medborgare, som aldrig ljög för mamma. Men jag vill nå resultat snabbt, jag
är hialös och tar gärna genvägar.
Edda Magnason gör musik helt efter sitt eget huvud och det hörs. Debutalbumet
är en klart personlig sammansmältning; pop med klassisk pianoteknik i
botten, en speciell ljus sångröst och inspiration från alla möjliga
musikaliska håll.
Den som lyssnar ser lätt för sig en ung kvinna, som stängt in sig på sitt rum
och helt sjunker in i att skapa musik, timme efter timme, dag efter dag. Och
ungefär så verkar det faktiskt ha gått till, Edda Magnason talar själv om en
”drömvärld”.
– När jag var femton år slutade jag öva klassiskt piano, vilket gjorde min
pianolärare väldigt ledsen. Jag ville göra pop, sjunga och skriva texter.
Låtar hade Edda Magnason skrivit tidigare, men nu blev det egna musikskapandet
till en livsstil. Hon skaffade en portastudio att spela in på och hade med
den och hörlurarna överallt.
– Det kändes skithäftigt med alla sladdar, jag gick runt och letade ljud, jag
måste ha spelat in hundratals timmar. Att samla ljud kändes så tryggt, som
att få något att lägga sin kärlek på, och jag tyckte mycket om att sitta och
pyssla med musiken - ”nog finns det lite till att göra här”. Jag kunde lägga
en hel eftermiddag på att sitta vid pianot och få till en basgång.
Edda Magnason kallar det hon gör för en ”väldigt ointellektuell verksamhet”,
där infall och intuition får starta processen innan det verkligt
koncentrerade jobbet tar vid. Hennes sångstil låter medvetet utmejslad, men
är det inte.
– En gång när jag firade jul hemma hos farmor fick jag höra henne sjunga för
första gången, ”Stilla natt” genom en stängd dörr. Det lät jättefint och jag
ville också sjunga så. Men min sång är inte så uttänkt, jag började helt
enkelt leka med rösten. Eftersom jag spelade piano först betraktar jag nog
rösten ungefär som ett instrument. I mina låtar känns melodin och
pianospelet för mig lika viktiga som sången.
En inspiration till texterna är japanska haiku-dikter: exakta,
stämningsskapande.
– Haiku-dikter handlar ofta om årstider och ett litet skeende som blir stort.
Man använder få ord. Jag skriver inte långa texter om hur jag blivit dumpad
och jag fokuserar på det ljusa och vackra i livet. Mörker finns det nog av.