Nej, det är varken Billy Idol eller Gary Moore – föredettingar som borde ha
nära till det mest banala publikfrieri – som säger det, utan Behemoths
frontman Adam ”Nergal” Darski någon kvart efter midnatt på Sweden Rocks
tredje dag. Han frågar ”går det bra?” på polskbruten svenska och försäkrar
publiken om att vi minsann är helcrazy motherfuckers, hela bunten.
Kalla mig streber, men jag tycker det är trams. Åtminstone om man, som
Behemoth, gör anspråk på att vara Polens största och styggaste death
metal-band, låter scenen bada i ondskefullt rödljus, har smidda ornament med
ockulta inskriptioner på mikrofonstativen och dundrar fram låtar om
profetmord och slaveri. All musik som bandet gjort sedan 1999 års
förkrossande ”Satanica” talar för sig själv utan att vokalisten behöver
sälja in den med en hurtig programledarattityd mellan våldsutbrotten.
Tekniken är svindlande, tempot ursinnigt, ändå spelar basisten Orion med
fingrarna. När Nergal growlar ensam låter det som hans huvud kan explodera
när som helst; när Orion och gitarristen Seth backar upp är det fullständigt
överväldigande. Det låter som ett Morbid Angel för nollnolltalet och är
extrem metal gjord med en finess som gör det ganska lättgillat. Men roligt?
Det får finnas gränser, även på en rockfestival.
En annan sorts publikfrieri står uddabokningen Suicidal Tendencies för. Det
fysiska avståndet mellan Venice Beach och Norje är drygt 900 mil, men
mentalt krymper det till någon meter när sångaren och ende originalmedlemmen
Mike Muir delar med sig av sin bandanaklädda visdom från Livets Hårda Skola:
le idag, imorgon kan det vara för sent. Säg det dina vänner behöver höra,
inte det de vill höra. Ge aldrig upp. Att såsigt fostrande ”How Will I Laugh
Tomorrow” har en melodi snarlik refrängen i E-Types ”Russian Lullaby”
distraherar tacksamt från sångarens livscoachingplattityder.
Desto roligare är det när bandet trampar gasen i botten med en snärtig mix av
punk, hardcore, Slayer-thrash och funk. Uttryck som kan beskrivas som
”livsbejakande” har jag generellt sett svårt att fängslas av – vilket
konstnärligt värde finns i att vara nöjd och glad? - men värmen som Suicidal
Tendencies sprider gör gott i duggregnet. Bandnamnet är så missvisande det
kan bli.
Smartast publikdomptör var dock powertrion High On Fires sångare och gitarrist
Matt Pike, även känd från legendariskt stenade Sleep. Han bara ler
underfundigt, visar stjärtskåran när han vänder ryggen mot publiken och
matar ut festivalens maffigaste riff i spår som ”Fury Whip”, ”Fire, Flood &
Plague” och ”Rumours of War”.
Inga ursäkter, inget pockande, ingen nåd – han bara mörsar på med
gitarrfigurer lika hårda som sina titlar. Texterna kretsar kring
fantasieggande teman och varje riff är stort nog att bygga en hel mytologi
kring. Hade Homeros varit metalrecensent hade han kunnat skriva femhundra
sidor på hexameter om Matt Pikes äventyr med gitarren. Ändå spelar bandet
bara just det som behövs, inte en ton mer. Sången – raspigare och vårtigare
än Lemmys – låter ännu bättre än på skiva.
High On Fire frågar aldrig om vi har roligt eller om vi vill höra mer. De vet.
Den sortens självsäkerhet vill jag höra på fler konserter.