Tre nummer in i showen sätter en av de åtta musikerna i bandet Orka från Färöarna igång slipmaskinen, för ett metallstycke till maskinen och frambringar ett skarpt metalliskt beat som man faktiskt kan dansa till.

Med laptops, träpålar, oljefat och andra apparater/tillhyggen gör Orka en hutlöst fräck musik som vilar på den subversiva rockkulturens fyra vittrande grundpelare: Einstürzende Neubauten, Sigur Ros, Jefferson Airplane och Animal Collective. Visst är det experimentellt, men inte på något vis svårtillgängligt; Orka verkar inte överdrivet intresserat att kokettera med sitt annorlundaskap, de vill likt en kombination av shamaner, fabriksarbetare och popesteter göra fungerande festivalsmusik. Oväsen är en viktig komponent i helheten, men oväsen är inte målet. Tvärtom imponerar bandet med sin förmåga att integrera ”konkret musik” i något som nästan liknar pop. Refrängerna är förvisso få, men när bandet enas i explosiv stämsång blir musiken ändå förtätad och kryper målinriktat mot klimax.

Kari Sverrisson har pondus som sångerska, scengestalt och instrumentalist (hydro-harpa: tre strängar på en liten träställning och eluttag), men den som mest drar blickarna till sig är ändå Jens L Thomsen som spelar en elektrisk ståbas som inte ser ut att vara mer än en träpåle, några strängar och en plugg. Egentligen är det inte märkligt; resonanslådans tid är förbi, det finns ingen anledning att tillverka elektriska instrument som kräver ett extra säte i flygplanet.