Operakonsert. Cecilia Bartoli. Kammerorchester Basel. Malmö Opera, 11.5
Dessa stiliserade och ofta tungt smyckade arior är så lätta att göra sig
lustig över (den driften började redan på 1700-talet), men Bartoli har
fantasi och sångteknik nog att i stället göra dem begripliga. Dessutom har
hon en intensiv och frejdig närvaro på scenen. I onsdags gjorde hon entré på
Malmö Opera i ett rökmoln, med mantel och bredbrättad hatt med plym.
På scenen fanns också Kammerorchester Basel, en pigg och tätt samspelande
ensemble som dels utgjorde diskret och smakfull bakgrund i ariorna, dels gav
sig ut på egna äventyr i operaouvertyrer.
Bartolis röst var först ganska svag, men föreställningen som helhet var
upplagd som en stegring. Sista ordinarie arian, ur ”Adelaide” av Porpora,
visade hennes bländande förmåga att skapa musikalisk struktur och
kontinuitet trots vilda skallöpningar, drillar och harpeffekter.
Men Bartoli har också andra sidor. Hennes inåtvända och snarast hummande
pianissimo skapade en särskild koncentration. Här fick traditionella
föreställningar om vad som är en fin ton inte stå i vägen för uttrycket.
Och när hon som kontrast till dessa akrobatiska och intima extremer någon gång
sjöng mer som sångerskor brukar – med större klang, tätare sammanhållna
linjer och utan ornament – då gjorde hon det ändå på ett osedvanlig vackert
sätt. I en allvarsam aria ur Caldaras ”La morte d’Abel” möttes hon och
orkestern i ett både milt och smärtsamt linjespel av omväxlande tyngd och
flykt, dissonans och harmoni.
Att fullständigt behärska sina uttrycksmedel kan locka till snitsigheter och
ironisk kyla, men något sådant fanns inte på Malmö Opera i onsdags. Bara
allvar och humor, värme och smittande självförtroende.