Mark Knopfler har spelat

På höstens Europaturné med Bob Dylan kallas istället den 62-årige britten för det aningen tjusigare ”special guest”, men hur speciell han än är blir rollen densamma; han inleder kvällen och även om han möts av jubel dröjer det ett tag innan både han och publiken får upp ångan.

Fast inledande storstadsfresken ”What It Is” är fin, en av Knopflers allra starkaste solonummer och också en av de sololåtar som påminner mest om Dire Straits, vilket antagligen hänger intimt ihop. Allt är på plats, från den trumpna men ändå inkännande rösten till det flyhänt fladdrande gitarrspelet. Och som bonus får vi en nästan lika fladdrande ”Sagan om Ringen”-flöjt.

Att gitarrspelet emellanåt blir viktigare än själva låtarna är kanske oundvikligt. Knopfler är också en av väldigt få artister som kan få en sådan prioritering att framstå som motiverad.

I höstklädda ”Privateering” tornar han lågmält fram som den brittiska folkrockens grå eminens och det krävs ingen alkemist för att räkna ut att ju mer mot folkmusik, country och The Waterboys som Knopfler och hans skickliga band drar sig desto spänsigare och syrerikare blir musiken.

Och omvänt: ju större utrymme bluesen får desto trögare och mer tungfotat blir det. Partiet när Knopfler kör ut större delen av bandet och vill ha en bluestrio med bara trummor och ståbas hade gärna fått drabbas av influensa och ställas in.

Mot slutet spelar han både ”So Far Away” och titelspåret från Dire Straits mest framgångsrika album ”Brothers In Arms”, Förstnämnda låten låter fortfarande som en bagatell, något Knopfler klämde ur sig på en lyckad fikarast, men den senare har med åren fått en allt mer ödesmättad tyngd. Ett tydligare vindpinat drag, befriat från gamla tiders MTV-associationer.