Ingen retrotripp med Thåström

Rock. Thåström. Olympen i Lund 13.3.

”Jag har mina rötter i Flädie by utanför Lund”, berättar Thåström i den korta, punktvisa självbiografi som inleder nya skivan.

Passande alltså att turnépremiären var förlagd till Olympen i just Lund. Men tro inte att den kepsklädde sångaren gör någon grej av sina nyupptäckta Skånerötter, han sjunger textraden och sedan är det bra med det.

Thåström har aldrig ställt sig in och han gör det inte nu heller. Han står på scen i en och en halv timme men spelar bara tre gamla Imperiet-låtar och varje gång som man tror att tempot ska dras upp sänker han det istället med ännu en lugn låt från någon av de två senaste albumen. Punk- och industrimanglandet är avlägset, oftast ersatt av en mer dämpad och suggestivt molande rockmusik.

Segt? Inte alls. Precis som Nick Caves kompgrupp The Bad Seeds spelar Thåströms svartklädda femmannaband gärna långt mer återhållet än vad de har förmåga till, men inte minst Pelle Osslers och Conny Nimmersjös gitarrspel får hela tiden något hotfullt att lura under ytan.

Den stillsamma inramningen gör också att rösten kommer fram väldigt tydligt. I ”Över sundet” och gripande Dan Andersson-tolkningen ”Den druckne matrosens sång” kommer orden så nära att det känns som att sitta vid samma krogbord som sångaren. Det teatrala utspelet som alltid varit en del av Thåströms scenpersona finns kvar men i mer dämpad form och när han halvhänger över mikrofonstativet i slutet av ”Långtbort”, med textraderna om att hans elektricitet snart är slut och att han är rädd, framstår dödsångesten inte som någon pose.

Ännu kargare var sotfärgade folkvisan ”Om Black Jim”, med Thåström på akustisk gitarr och Ossler på banjo.

De som hoppats på gamla hits, nostalgi och allsång med ena armen i luften fick ändå lite utdelning mot slutet. ”Var e vargen” gjorde sitt publikfriarjobb men inte så mycket mer. Då var extranumret ”Du ska va president” mer lyckad, snyggt omstöpt i samma mörkt mässande form som mycket av det nya materialet.