Fenomenalt fokuserad Sofia Karlsson

Sofia Karlsson. Palladium, Malmö, 14/3.

Så var också detta den starkaste Sofia Karlsson-konsert som åtminstone jag hört och den konkurrensen är ändå tuff. Sångerskan hade sedan förra Malmöträffen sorterat bort både det yviga mellansnacket och det intensiva strängstämmandet. Och vi fick nu ett par totalt musikfokuserade timmar, där det dessutom kändes som om bandet var extra lyhört och samslipat.

Faktum är att detta var en såpass fenomenal konsert att man knappt ville flytta på ett taktstreck, en ton eller ett hårstrå. Och med tanke på allt beröm jag redan tidigare slösat över Sofia Karlsson vill jag nu passa på att svära vid min mormors ukelele att jag inte ens får julkort från Karlssons management.

Hon är så här bra, helt enkelt. En sant unik artist som inte bara har en sällsynt förmåga att beröra med sin lyriska känsla och som kan ge vilken nött sångtext som helst nya djup och dimensioner (”Till havs”!).

Sofia Karlsson verkar också fullständigt vara sig själv på scenen och det ger henne en slagkraftig kombination; den unika sångers­kan känns samtidigt jordnära och vanlig.

Första avdelningen riktades in på de nyskrivna sångerna från ”Söder om kärleken”, en låtsamling där jag fortsätter att upptäcka nya favoriter. Efter paus blev det mera lånat och till sist hela fyra extranummer, alla framropade av publiken, plus som final ett femte, "Helgdagskväll i timmerkojan". Inte konstigt att den här artisten får applåder till och med för missarna.

Sofia Karlsson klarar sig med lite uppbackning. Typiskt nog blev nu Dan Anderssons ”Jag har drömt”, med bara en trumma och en varsam lap steel-gitarr, en särskild klenod.

Men de fyra instrumentalisterna förtjänar varsin extra portion äggakaka för hur de växlar instrument, lindar sig runt sången, skapar puls och fyller ut luckorna med smakrika inpass. Gustaf Ljunggrens underbart svepande lap steel­ skulle jag kunna ha som väckning från klockan på sängbordet, varje morgon.