Konsertrecension: Magnus Lindgren

Magnus Lindgrens nya låtar står sig utmärkt även utan brasilianarna från nya cd:n ”Batucada Jazz”. Live och med Sverigebaserade musiker skapade Lindgren ett tungt, dansant tryck, vilken sorts rytm han än råkade lattja med för tillfället.

På scenen växte det funkiga och bluesiga elementet i Magnus Lindgrens brassemusik. Och även om musikerna var virtuosa och samspelta nog kändes hela anrättningen sympatiskt opretentiös och rättfram. Vilket är rätt naturligt när man satsar så mycket på rytmsidan – fem slagverkare lirade congas, bongos, timbales, pandeiro och triangel, med mera. Skönt småslöfsig gruppsång här och var spädde på den avspända känslan.

Eftersom ingen infravärme fanns på scenen slog Magnus Lindgren direkt fast att ballader var uteslutna, att spela lugnt skulle bli för frysigt. Det gjorde inget alls, energin är batucada-gängets stora plus och allra bäst under den kompakta 50-minuterskonserten satt de sugande och bakåtlutade ”Farofa” och ”Soofa”. ”Never Let Go” var så mycket klassisk samba att man nästan hörde visselpiporna. Riffiga ”Flutish” blev ett speciellt skyltfönster för bandledaren själv.

Mycket av kraften i det hela kommer från just honom. Som solist sitter Magnus Lindgren på temperament, riktning, ett stort musikskafferi i skallen och bra nyp i tonen. Han har saker att uttrycka och kan göra det, på tenorsaxen och inte minst flöjten, där Lindgren i Roland Kirks anda emellanåt sjunger, tjoar och fräser parallellt med flöjttonerna. Klart fräckt.

Ta nu den här texten med en nypa salt. Inget som helst ljus lyste över utomhusscenen, så det kan nästan lika gärna ha varit Saxophone Sixten and the Princes of Darkness som stod där och spelade, medan kvällen mörknade. Något att ändra på för arrangörerna när nu sommarsäsongen rullar in? Kalla mig konventionell, men på nåt lustigt sätt är det ändå kul att se musikerna man lyssnar till.