Discopop med gitarrer

De står bara på scen i trettio minuter. Ändå är det fullt tillräckligt för att Bye Bye Bicycle ska ta oss med på en resa i både tid och rum.

Utan att egentligen låta retro har Göteborgskvintettens hybrid av gitarrpop och disco en tydlig fläkt av 1982 i sig, av Duran Durans ”Rio” och Lustans Lakejers ”En plats i solen”; new wave som nyss övergått till mer mondän nyromantik.

Att ett par av bandmedlemmarna går på scenen i sina ytterkläder förstärker också den avsiktligt lite avmätta känsla som finns i musiken.

Sångaren och keyboardisten André Vikingssons lätt vinglande röst ser möjligen till att placera gruppen i något slags Göteborgspopkontext men annars drömmer Bye Bye Bicycle om mer avlägsna platser. Och det är en stilmedveten eskapism som förs fram, inte minst i ”Agent” där svepande syntslingor och den snyggt dekadenta basgången är lika pådrivande som discotrummorna.

För en stund leker jag också med tanken att gruppens nyss utgivna debutalbum ”Compass” fått sin titel från Compass Point Studios, skivstudion på Bahamas där Grace Jones spelade in några stilbildande album som förenade pop med mer dansanta rytmer. Bland annat ”Living My Life”, för att nu nämna ännu en platta från 1982.

Även förbandet, Stars In Coma från Malmö, kopplar på discon fast bara vid något enstaka tillfälle.

Åtminstone live sysselsätter André Brorssons skivaktuella band sig hellre med en mer renodlad gitarrpop med hjärtat i den klassiska indie som gjordes på brittiska skivbolaget Sarah Records i skarven mellan åttio- och nittiotalet.

Brorsson har definitivt en känsla för fina och sensitiva melodier, de är tilldragande i sig men tjänar ändå på att instrumenteringen ibland utökas med tvärflöjt, en billig synt och, framförallt, trumpet.