Konsertrecension.
"Nu ska vi för ett par låtar ägna oss åt skamlös nostalgi", deklarerade Ray Davies innan han sparkade igång konserten med ett par tidiga Kinks-låtar."Nu ska vi för ett par låtar ägna oss åt skamlös nostalgi. Men dessa låtar är en del av mitt liv. Kanske av era liv också", deklarerade Ray Davies och gav sig hän i ett par av sina riktigt tidiga Kinkslåtar: först "Tired of Waiting", sedan "Set Me Free".
Skamlöst? Jo, antagligen. Hur kan han då ändå ro hem med den här uppgiften med värdigheten i behåll, trots att delar av konserten inte fjärmar sig mer än ett halvt kvarter från pubens allsångskvällar?
En självklar del av förklaringen är att låtarna överlag är så starka. En annan del, kanske större, får vi finna i Ray Davies alltid komplexa förhållningssätt till det förflutna. "Where Have All the Good Times Gone?", sjöng den 65-årige Ray Davies på KB i fredags. Om låten varit ny hade den varit jobbig att ta till sig – ännu en klagolåt från en bitter gubbe som tiden sprungit förbi – men den här skrev Davies när han ännu var 20. Han har alltid sjungit om nostalgi – uppriktigt, inkännande, ironiskt, sarkastiskt – även under det framtidsoptimistiska 1960-talet när ingen vettig människa, framför allt inte popstjärnor, såg någon anledning att blicka bakåt.
Kvällen på det fullknökade KB ägnades främst åt The Kinks största hits, kompletterade med några väl valda låtar från de soloalbum Davies gjort sedan 2006. Det var ganska raka rör, vilket resulterade i livligt energiska tagningar av rockdängor som "Til the End of the Day", programförklaringen "I'm Not Like Everybody Else" och glam-countryrocklåten "20:th Century Man". Men det fanns också utrymme för tvetydigheter, som i den egentligen sönderspelade "Sunny Afternoon". Även klassikern "Waterloo Sunset" lät fint; trots festglädjen och allsången lyckades Davies vårda det vemod som ryms i den sköra melodin.
Men finaste ögonblicket blev trots allt kvällens mest obskyra låt, "Moments" från soundtracket 1971 års floppade "Percy". Davies sjöng om "moments of extatic happiness", och lät som en tilltufsad hundvalp.
0 läsare har reagerat på denna artikel
% är glada
% är likgiltiga
Hur reagerar du på "Skamlöst nostalgiskt
men värdigt"?
- Hallelulija!
- Måste det vara ovärdigt med allsång? Ray Davies storhet vet få gränser. Med hundratals kalaslåtar i bagaget, stor och personlig röst och vilken scengigant! Att han alltid velat få pubstämmning på sina eller The Kinks konserter kan ju bero på att han säkert har växt upp brevid eller i en londonsk pub på 40- och 50-talen. Och med sådana låtar: vem kan låta bli att sjunga med? Tack K.B. för ni tar hit sådan musikfrälsning!
- Magnus
- lördag 3 oktober 2009 kl 12:44
- Avadå
- En stilig man i sina bästa år. Underhållande, skojig (som han alltid varit). Varför skulle han inte sjunga sina egna låtar. Det finns inom countrymusiken ett annat sätt att se på detta. Bra musik är bra musik. Sedan om den skrevs 1959 eller 2009 är tämligen ointressant. I mr. Davies fall är det inte längre en fråga om "give the people what they want" utan för att han gillar det han gör. Och skönt att se att han inte juckar på valda delar av kroppen på samma sätt som t.ex.Mick Jagger.
- kaunda
- lördag 3 oktober 2009 kl 13:27
- En av de stora
- Tycker att bredden i låtvalet på konserten var perfekt. En fin låt som "Working Mans Café" drunknar ju tyvärr i dagens mediabrus, men fick sina få minuter i rampjluset denna kväll. Och visst, man saknar ju alltid en el. två låtar när man går hem från en konsertupplevelse och det hade självklart varit topp att höra "Days" och varför inte 80-talspärlan "Better Things"...!? Men men en fantastisk kväll med en man som var med om att skapa det poparv, som fortfarande glänser!
- Jörgen
- måndag 5 oktober 2009 kl 10:44
- Fantastiskt
- Med undantag för ett par överförfriskade grannar från andra sidan bron samt ytterligare några som inte har vett hålla käft när en artist spelar skulle jag kalla kvällen perfekt. Senast under "I'm not like everybody else" slog det mig: killen har sjungit den låten i över 40 år och får det ändå att låta som att han menar det! Väldigt lyckade framföranden av en rad klassiker, tillräckligt modifierade för att låta moderna utan att förlora sin själ. Och solomaterialet behövde heller inte skämmas.
- Erik
- måndag 5 oktober 2009 kl 21:56
Mest läst på Konsertrecension
-
1
Superstars som
eskalerar från max - 2 "Det slår gnistor om Orka"
- 3 Flera godbitar
- 4 Allvar och humor hos Cecilia Bartoli
- 5 Kebnekajse
- 6 Little Dragon mjukstartar helgen
- 7 Översvallande ovationer för en artists livsgärning
- 8 Klara med uppvärmandet
- 9 Lite äldre och mer bredbent
- 10 ”Strålande rakt igenom”
Läsarpulsen
Toppnyheterna just nu
