Fräschare kan ingen vara

Eilen Jewell – trettio år ung – är en välformulerad låtskrivare, en känslig uttolkare av andras sånger, en säker bandledare, en chosefri och smart scenpersonlighet, en artist med stilkoll inom en rad mer eller mindre tydligt angränsande genrer. Hon är på alla vis imponerande.

Men framför allt är hon sångerska. Sättet att suga på tonerna i Billie Holidays ”Fine And Mellow” är sensuellt och lustfyllt på ett vis som har ganska lite med låtens text och innehåll att göra. Vad vi hör är istället ljudet av en kärleksakt mellan vokalisten och melodin, mellan rösten och tonerna. Vi hör en röst som omfamnar, smeker, vårdar ömt.

Och hon gör det med full förståelse för vad just den låten behöver, för hur den bäst förmedlas till oss i publiken; det finns inget narcissistiskt eller självförhärligande i denna behagfulla närkamp med sången.

Hon turnerar genom Europa med sitt utmärkta band, där den fenomenalt mångsidiga gitarristen Jerry Miller särskilt utmärker sig. Han lirar rock’n’roll, bluesjazz, Duane Eddy-twang och country med samma pondus och med en infallsrikedom som skämmer bort oss. Emellanåt vill jag ändå tona ner honom och bandet, för att tillåta Eilen Jewell – vokalisten, om ni minns – att komma fram och ohotat ta fokus. Allra bäst är hon trots allt i nedtonade folk/countrylåtar där hon kan sjunka in och släppa in tystnaden mellan fraserna utan att riskera att någon tar ordet från henne. ”Boundary County” var magnifik på Babel, "In the End” likaså.

Ballader, i begreppets bägge bemärkelser: berättande sånger i behärskat tempo. Men Eilen Jewell och hennes band glimrar även när de – i linje med tredje och senaste albumet – närmar sig 60-talets merseybeat, lika övertygande i den egna ”Rain Roll In” som i The Shirelles ”Putty In Your Hand”. Eller, för den delen, den oljiga samba som ”Too Hot to Sleep” utvecklades till.

Mer typiska är annars honky tonk-låtarna: traditionella, givetvis, men ändå inte bundna vid traditionen. Eilen Jewell använder och utnyttjar formspråket för att säga något eget, med sin egen röst och på sitt eget sätt. Fräschare kan ingen vara.