Ungefär som en tequilafylla

Höjdpunkten under alla säsonger av ”Sen kväll med Luuk” var när Lionel Richie fick frågan om vad de afrikanska jambo-jambo-chanterna i hans 80-talsklassiker ”All Night Long” betydde. Sångaren från The Commodores log lite innan han erkände att texten inte betydde något alls. Den var skriven på ett påhittat språk som han tyckte lät afrikanskt.

Londontrion The Very Best låter som om någon satt just det partiet av ”All Night Long” på repeat på efterfesten och vaknat morgonen efter och bestämt sig för att starta en popgrupp. De afrikanska influenserna är hela tiden närvarande genom den fantastiska malawiska sångaren och frontpersonen Esau Mwamwaya. Samtidigt leker gruppen med fördomar och lurar oss att tro att musiken är mer afrikansk än vad den i själva verket är. Som när producenten Johan Karlberg avbryter ett introtal om att vi ska ”gripa tag i vår inre ande” genom att lägga in ljud av ett lejon som ryter.

Sanningen är att den unika mix av global pop och moderna klubbrytmer som The Very Best levererar på Babel låter betydligt mer London 2009 än något annat.

Som liveakt är The Very Best inte särskilt spännande. Uppbackade av två dansare samt en gästrappare framför de debutalbumet ”Warm Heart of Africa” samt några väl valda covers från drygt ett år gamla genombrottet ”The Very Best Mixtape” rakt upp och ner. Sättningen – två sångare samt förinspelad bakgrundmusik – inbjuder inte till mer variationsmöjligheter än att Johan Karlberg emellanåt leker med filtereffekterna på mixern.

Tajmingen saknas, det är ostrukturerat som en tequilafylla och bitvis onödigt utdraget.

Men som ständigt leende, hjärtlig partymaskin är de enastående. I synnerhet tolkningen av M.I.A. och Santigolds "Get It Up” och extranumret ”Warm Heart of Africa” där de bjuder upp halva Babel på scenen.