När Pete Doherty för snart ett år sedan släppte sin första soloskiva, och plötsligt ville bli kallad Peter istället för Pete, var det som om britten inombords klippte håret och skaffade ett jobb.
En offentlig mognadsprocess, eller något åt det hållet.
På KB i söndags kväll – decemberspelningen blev som bekant inställd, men den här gången dök han faktiskt upp – var det snarare den gamle Pete vi fick se och höra, åtminstone vad gäller musiken.
Med undantag för två osynkroniserade indieballerinor var han ensam på scenen med sin akustiska gitarr och den obligatoriska hatten och han inledde med två gamla The Libertines-nummer som vid det här laget framstår som moderna engelska popklassiker. Och när han en stund senare hängde på sig munspelet i "Albion", den finaste låt han gjort med Babyshambles, kändes stämningen lika förtätad som på Morrisseys konsert i samma lokal 2002 – men så är ju även Doherty en artist vars person blivit lika viktig och mytomspunnen som låtarna.
Nostalgiskt och publikfriande, givetvis, men också prestigelöst och en påminnelse om att hans bästa melodier har kvaliteter som sträcker sig långt bortom skandalrubrikerna. Dessutom har just det nostalgiska draget alltid varit en central del av den romantiske rumlarens musik, från "The Good Old Days" på The Libertines debutalbum till soloplattans "Last of the English Roses".
Mellansnacket var lite slirigt ibland, "Lost Art of Murder" fick börjas om ett par gånger innan ackorden blev rätt och ibland försvann intensiteten; nya "Salome" var så segdragen att man nästan misstänkte att Doherty bad vakterna att avlägsna en störande kille i publiken bara för att det skulle hända något.
Ändå var det mycket mer fokuserat än jag befarat, och jag är mycket glad att jag var där.
% är glada
% är likgiltiga