Närvaro och nerv med Rickie Lee Jones

Men när hon tillsammans med ett förstklassigt men alldeles för litet band möter oss live, 30 år äldre och något mindre mognare än när hon slog igenom, är det den som verkligen betyder något: rösten. Jag har aldrig tänkt på det förr, men mest av allt låter den som en altsax, i alla fall så som hon fraserar. Den är skarp och ofta gäll, men kan vara hyfsat fyllig; den lånar sig till häpnadsväckande hopp på skalan och gör sig bäst när den får röra sig fritt; den kan vara både viskande raspig och intensiv. Hon är en enastående vokalist, trots de tekniska bristerna: personlig och med ett uttryck som i de bästa ögonblicken är ett koncentrat av starka känslor.

Med på turnén finns Lionel Cole (alltiallo, men mest spelar han slagverk) och Joey Maramba vars basspel inte bara är stommen utan de facto också utgör de bästa solopartierna. Som falsettsångare är han en enorm tillgång när refrängerna behöver fyllas ut och markeras.

Det är en virrig och charmig, sporadiskt frustrerande och ibland glimrande konsert. Rickie Lee Jones låtar är ju ofta vaga i konturerna; ett nummer som nya "Bonfire" är mer en meditation än en låt, men Rickie Lee lyckas fylla den med en närvaro och nerv som får en att lyssna och följa varje ingivelse. Debutplattans "Weasel and the White Boys Cool" är mycket tätare och stramare, men när ledaren kommer till refrängen släpper hon förtöjningarna och den blir en flotte ute på halvdjupt vatten. Tjusningen är kanske skräckblandad, men tjusning är det.

Hennes eget solo i "Cloud of Unknowing" väcker liv i det gamla talesättet "Att flyga fritt är stort, att hitta fram är större", men konsertupplägget kräver en del missar bland hitsen. Bäst är istället "Away From the Sky": sparsmakad och smakfull, öm och skör men med en inneboende styrka.