Kent
Malmö Arena 14.3
Det bästa kommer sist.
"Mannen i den vita hatten" är en storslagen, oblygt romantisk låt från 2005 års album "Du & jag döden" där Jocke Berg sjunger om hur de älskades tårar är "de allra vackraste smycken vi har".
Med ett för honom okarakteristiskt utspel som är nästan karismatiskt piskar Jocke Berg i Malmö Arena upp stämningen till närapå springsteensk-frenetiska proportioner innan han i den långa avrundningen upprepar sitt mantra (som inte fanns i originalversionen): "du och jag ska aldrig dö". Om och om igen.
Detta är kvällens allra bästa lögn.
Jocke Berg har som alla riktigt bra lögnare begripit att man måste ta i för att vara trovärdig. Kom försent till jobbet eller skolan med ursäkten "väckarklockan gick inte igång" och ingen kommer att tro dig – "Dra den om Rödluvan", säger kollegor och lärare. Men om du verkligen drar den om Rödluvan ("jag var tvungen att ta omvägen om mormor för att lämna kakor och vin, men en varg stoppade mig på vägen och käkade upp mig, och jag kom inte loss förrän en jägare sprättat upp magen på vargen och dragit ut både mormor, mig och vinaren") och alla inser att det där är så osannolikt att du inte kan ha hittat på det.
På liknande vis: duscha Malmö Arena i röd konfetti och intyga att du och ditt utvalda fan i publiken inte ska dö, och var och en köper det.
Kent är på varje vis ett beräknande band; de iscensätter vacker ångest och blodröd romantik utan att någonsin darra på manschetterna. Bildskärmen bakom bandet visar nästan kvällen igenom bilder som hämtade ur Tekniskt Magasin: grafik eller fabrik; rätlinjiga formationer i företrädesvis iskalla färger eller bilder på kugghjul och andra precisionsredskap. Musiken som har företräde denna turné finns huvudsakligen på den mekaniska sidan av bandets repertoar: dels låtarna från den pågående syntperioden, dels de mest envetna hitsen från "Musik non stop" och framåt. Åtskilligt av det nya är bra (den stiliserat kylslagna "Sjukhus" exempelvis), men lite för många låtar faller in i den hopplösa blandgenre som brukade kallas discorock och som kombinerar det sämsta ur två världar: det taktfasta från discon och det håglösa från rocken.
Det är en befrielse när bandet rockar på riktigt, när beatet är lösare och musiken kränger: låtar som "Vinternoll2" och "Palace & Main". Fast när bandet försöker få till svänget i "LSD, någon?" resulterar det bara i en bisarr form av riktigt dålig boogie.
Men något måste faktiskt hända. Kent har sin tydliga och genomtänkta estetik. Vad Kent inte har är en profilerad solist eller ens instrumentalist, utöver sångaren då. Det finns ingen som utmanar eller någonsin antyder att det är möjligt att avvika från huvudstråket. För att motverka det jämntjocka kan det därför faktiskt vara välkommet också med en del dåliga idéer. Boogie, yes sir, varför inte. Varje nyorientering vitaliserar bandet.
33% är glada
33% är likgiltiga