Det finns stunder då jag tvivlar på mänsklighetens omdöme. Perioder då jag av ren omtanke för mina medmänniskors musikaliska välbefinnande vill utnämna mig själv till envåldshärskare på livstid. Men så kommer en artist som omfamnas av massorna och övertygar mig om att det där med diktatur nog inte är en bra idé ändå. Bara folk erbjuds lättillgängliga valmöjligheter och alternativ väljer de rätt.

När 23-åriga soulsångerskan och låtskrivaren Adele tidigare i år släppte uppföljaren till prisade debuten ”19” seglade albumet upp i topp på Itunes försäljningslista i 16 länder. Det räcker att höra henne ta ton i inledande Londonhyllningen ”Hometown Glory” för att inse att vi förmodligen bara kommit till de första kapitlen av framgångssagan.

Adele själv säger sig vara ovan med att spela inför så stor publik som på Store Vega. Det är lika bra hon vänjer sig för tyvärr kommer det inte att dröja länge innan hennes intimt förpackade singer/songwriter soul tvingas upp på stora festivalscener och arenor.

På senaste USA-turnén fick Adele upp öronen för artister som Steve Earle och bluegrass-bandet The SteelDrivers. I Köpenhamn hörs det bland annat i en fin tolkning av de sist nämndas svartsjukedrama ”If It Hadn’t Been For Love”. Annars håller sig Adele och hennes sju medmusiker plikttroget nära både låtarna och de ofta sparsmakade pianoarrangemangen på albumen. Från den upplyftande sydstatssoulen i ”I’ll Be Waiting” till hennes fina akustiska version av The Cures ”Love Song”.

Spelningen på Vega är europaturnéns sista. Ibland infinner sig också en viss slentrianmässig rutin. Men det är petitesser i ett i övrigt klanderfritt framförande som utmärkts lika mycket av artistisk genialitet som vardaglig mänsklig värme.

Plus: Tre covers gör det lätt att glömma att Adele skrivit merparten av materialet själv. Att Bob Dylans ”Make You Feel My Love” inte sticker ut i sammanhanget säger en del om hennes långsiktiga potential.

Minus: Nej, egentligen inte.