Det finns en serie foton av tonsättaren Carl Nielsen som ung där han gör en serie grimaser.

Trots att flöjtkonserten är ett sent verk kommer jag att tänka på dem under Lunds Stadsorkesters framförande. Så fort musiken får fäste glider den undan. Driver han med oss?

Nej. Nielsen skäms inte för sin ivriga fantasi. För honom faller det sig naturligt att fläta allvar med humor. Den unge solisten Kenny Aaberg Larsen hänger sig åt de tvära kasten utan att forcera. Framför allt har flöjtisten förstått att kommunicera med orkestern; de många samtalen och dispyterna med klarinett, puka och trombon blir till en sorts teater inom musiken som är helt unik för Nielsen.

Heliosuvertyren uppvisar en annan sida. En begrundan inför solen, högstämd men också den med en lätt anslag. Christian Kluxen, annars dirigent för Köpenhamns Ungdomsorkester, samlar koncentrationen inför den första tonen, en svällare från ingenstans. Orkestern svarar. Valthorn och bleckblås, inte sällan den svaga länken i amatör- eller halvprofessionella orkestrar, gör en strong insats.

Så även i första symfonins koral. Jag ser fotot där Nielsen är samlad, kanske i respekt för Brahms.

Efter en slarvig öppning blir det impulsiva alltmer fokuserat. Liksom i flöjtkonserten hittar Kluxen ett flöde som inte dränker utan ger plats. Här finns inga grimaser,däremot dissonanser som snabbt blir till ljus.