Först ut på 2010-talet? Det visar sig vara Brendan Benson, som redan tjuvstartat nästa decennium.

När vurmen för allt som hör 1980-talet till blåst bort likt uttorkade löv är det dags att återupptäcka 1990-talets pop – även den powerpop som när det begav sig uppfattades, mer eller mindre korrekt, som en bara lätt uppdatering av 1970-talet.

Vi är förvisso inte där än – vilket för med sig att Brendan Bensons spelning på Debaser i helgen upplevdes som en rätt osannolik anakronism. Men det finns inget sömnigt eller resignerat över hans och bandets briljanta och ibland lösläppt nonchalanta framförande av skamlöst melodiösa låtar. Framtidstänkandet sitter inte i ditt kretskort, det sitter i ditt huvud, och detta är pop med ständigt framåtlut.

Benson skriver harmoniskt förfinade låtar, eleganta till formen; traditionsmättade, men ofta med en twist som gör att de inte riktigt ryms i den gängse mallen. Men hur många halvt dolda finesser han än väver in försummar han aldrig att utrusta dem med ett riktigt iögonfallande kuttersmycke: en klatschig refräng eller ett distinkt riff. Live blir riffen än mer explosiva, vilket egentligen har mindre med Benson eller kompisgitarristen Mark Watrous att göra än med trummisen Brad Pemberton som aldrig tvekar att daska till sina cymbaler där det gör som allra mest ont. Han trummar helt enligt powerpopens regelbok: selektivt, men alltid distinkt; markeringarna är övertydliga, men de sitter inte alltid där du förväntat dig.

Men bandet är mer mångsidigt än så, vilket framgår inte minst i den väna soulpoplåten "Garbage Day" som har en helt annan sorts groove. Åtskilliga band kompenserar studiotagningarnas finess med pur energi, det behöver inte den här kvartetten göra. Benson gör powerpop som om punken aldrig existerat; det finns en skimrande kalifornisk solglans över hela framförandet – alltsammans är, som någon gillande sa, sänkt i sockerlag – som bara de coolaste och mest självsäkra popmusikerna vågar iscensätta en sen fredagskväll på en klubbscen på främmande mark.

Nästan lika ofta som bandet i ett blixtanfall fyrar av låtar som "Spit It Out" ger sig Benson hän i mccartneyska snällismer. I "Cold Hands (Warm Heart)" sjunger han om hur "there's no future for us", men gör det utan minsta ton av vare sig anklagelse eller missmod; detta är molltonad pop med hakan uppe.

Ett par av senaste albumets låtar är lite för pastischartade för att göra ett djupt och personligt avtryck på platta, men på scen får de nytt och eget liv. Och då blir det lånade pianoriffet från Todd Rundgrens "I Saw the Light" som "Eyes On the Horizon" hade tyckts bygga på mest bara en liten vink till popfansen – inte mer bärande än det diskreta citatet från Elvis Costellos "Busy Budies" i slutet av låten.

Brendan Benson ger oss tjugo låtar, hämtade från de fyra egna albumen – inte en enda låt från Raconteurs, bandet han leder tillsammans med Jack White från White Stripes; ingen verkar sakna dem. Bland extranumren överraskar han så mycket mer än så, när han spelar inte bara en utan två Tom Pettylåtar från sent 70-tal: först "Listen to Her Heart", sedan – med kvällens uppvärmare Cory Chisel som solist – självaste "American Girl". Snacka om bonuspaket.