Inför festivalen fick jag en massa inbjudningar till Facebookgruppen ”Malmöfestivalen ignorerar metalfans helt. Och det suger!”, vilket mer än något annat säger hur lätt det är att vänja sig vid gratisätning (se även: Piratpartiet). Lever man i illusionen att hårdrocken är en marginaliserad subkultur mår man säkert bra av Bullet, årets enda metalbokning (nej, Dead By April spelar pop).

Du har hört Bullet även om du inte hört dem; förutsägbarheten är en förutsättning snarare än ett hinder. Smålänningarna letar upp riffen som AC/DC och Judas Priest inte orkade skriva i tidernas begynnelse och är duktiga på att skapa den där förbrödrande vi mot världen-känslan som gör genren populär. Scenljudet är oväntat rått och gör musikens kanter klädsamt vassa.

Bäst är det långa, riviga instrumentalparti som inleder ”Speeding in the Night”. Om alla låtarna var lika tydliga som soundet skulle de få dåna på Stortorget. Och folk skulle starta Facebookgrupper mot hårdrockens exploatering.