Alexander Agrell har sett Swedish Azz uppträda på Victoriateatern. Läs hans
recension här!
Improvisationsmusik är bäst live och aldrig blir det lika tydligt som när man
upplever saxofonisten Mats Gustafsson. Han spelar med slutna ögon, gungar
fram och tillbaka, lutar sig bakåt, går ner i knäböjarläge och vänder
barytonsaxen så att han spelar in i sitt vänstra lår. Kort sagt, han ser ut
att bli ett med musiken.
Rent musikaliskt är Gustafsson också i internationell frimusik-topp och han
har säckvis med uttryck och känslor med sig upp på scenen. I projektet
Swedish Azz lyfter nu Mats Gustafsson och de andra fram svenska
jazzklassiker av Lars Gullin och Jan Johansson, fast på sitt mycket egna
sätt.
Gustafsson talade med torr självironi om detta som ett ”dream team – folk som
fullständigt missuppfattat vad jazz handlar om”. Det var naturligtvis inte
sant och Per-Åke Holmlander, tuba och trombonkusinen cimbasso, Kjell
Nordeson på vibrafon, trumslagaren Eric Carlsson och Dieb 13 på elektronik
och skivspelare skapade tillsammans med saxofonisten en dynamisk mix av
kända melodier och fria uttryck.
I Gullins ”Fedja” spelade till exempel bandet bitar av originalmusiken
omväxlande med improvisationen och släppte också in samplade bitar av
Gullins originalinspelning. Temat från ”Visa från Utanmyra” höll Holmlanders
tuba ett stadigt tag i medan de andra drog iväg utifrån sina egna idéer.
Lars Werners ”Drottningholm” och Bo Nilssons folkviseaktiga ”Lidingö
Airport” fick också vara med och i Georg Riedels ”Hugin och Munin” hade
cimbasson huvudrollen. En effekt av konserten var att man själv kände ett
ny-sug efter den äldre musiken.
Oftast hölls musiken i ett tyst och sökande läge, på ytan stillastående, men
egentligen i ständig rörelse genom små glidningar och förändringar. Frågan
är om inte centralpoängen var allt som INTE spelades, det som fanns mellan
raderna, och under de återhållna delarna kände man hela tiden den där
laddningen - vad som helst skulle kunna hända inom de närmsta fem
sekunderna. Fullt grupptryck blev det ganska sällan, men då kunde gruppen å
andra sidan släppa loss ett måttlöst, mullrande ös, med elektroniken och
Gustafssons baryton i spetsen.