Annika Norlin, Kleerup, Jill Johnson, Eagle-Eye Cherry, Lowood, Simon
Ohlsson, Stephen Simmonds och Aftonorkestern.
Debaser, Malmö
28 januari
Den gängse bilden av Bruce Springsteen är stereotyp: Det jeansklädda folkets
trottoarpoet. Rockmässans ceremonimästare. Kofångarkromets försteputsare.
Grannhusets Grabben Grus.
Han sägs vara djup. Men det sägs sällan att han är bred, utom då i bemärkelsen
bredbent.
Därför var det kul, befriande och faktiskt lärorikt att se vad ett heterogent
gäng artister tillsammans med den förstklassiga Aftonorkestern kunde göra av
hans låtar.
Simon Ohlsson från Silverbullit var djärvast. Kleerup var fegast. Annika
Norlin var nördigast. Jill Johnson var faktiskt grabbigast.
Överlag bäst var kvinnorna, framför allt Therese Johansson från duon Lowood
och Jill Johnson från det parallelluniversum som heter schlager,
mainstreamcountry och företagsspelningar. Hon bad om ursäkt för att hon inte
alls har koll på Springsteen, men det var helt onödigt; när hon klev in,
drog ur alla pluggarna och tog ”No Surrender” i sin famn blev hela
indie-Malmö lite svagt i knävecken. Så självklart, så övertygande.
Therese Johansson var försiktigare, men nog så vinnande. Med små vokala
glidningar och personliga betoningar förde hon både ”Brilliant Disguise” och
”Downbound Train” ett steg närmare countryn. Hon låter som en sångerska som
lägger vikten vid orden, väger och stämmer av. Man tror på henne.
Annika Norlin är något på spåren när hon säger sig vilja slimma ”Glory Days”
från det svulstiga och ta tillvara en vacker text. Tyvärr tappade hon det
där pratsångsaktiga flytet i texten, snubblade sig fram, och riktade
istället strålkastarna på den där mekaniskt självsjungande refrängen som är
så enerverande. Men just det är inte hennes fel.
Eagle-Eye Cherry var proffsig, men lite anonym i sina båda nedtonade låtar.
Desto mer personlighet hos Simon Ohlsson som helt utan fruktan lyfte fram
Suicides ”Dream Baby Dream” - som Springsteen hade på liverepertoaren 2005 -
och en obskyr låt från 1995 som heter ”Secret Garden”. Bägge behandlade han
på samma vis: stoppade in dem i centrifugen, och suggererade med loopar,
harmonium och industrioväsen fram en hypnotisk stämning. Konsekvent och
eget.
Men så var det Kleerup, lyckligtvis i sällskap med Stephen Simmonds. Deras
duett i ”I’m On Fire” var bara oförarglig och slapp.
För ”Because the Night” satte sig Kleerup vid trummorna, och avslöjade sig som
en medioker hårdrockstrummis . Musiken blev knyckig, skumpig, slängig och
opåkallat aggressiv; all rock, and no roll.
Och än en gång påmindes man om att i ett rockband är det nästan alltid
trummisen som kör.
Tumme upp: De tre tjejerna i kören är fantastiska, särskilt i inledande
”Candy’s Room” som de tar sig an på egen hand och ger en helt annan, varmare
färgskala.
Tumme ner: Annika Norlins idé att återskapa videon till ”Dancing in the
Dark” var genuint meningslös. Men sådan är den första MTV-generationen; de
släpper aldrig drömmen om en George Michael-jul heller.