Experter finns, sol- och vårartyperna, men de utgör en försvinnande liten och minoritet. De flesta ljuger rätt illa, helt enkelt för att de aldrig tränar och bara ljuger när det är skarpt läge. När de är desperata. När de inte ser ett alternativ.

Det är fullt mänskligt, och det gör alltsammans intressant.

Det är också helt och fullt patetiskt, vilket bara gör saken ännu bättre.

Nick Lowe?

Han är en baddare på att skriva om dessa tragiska lögnare och göra dem fullt trovärdiga. Låtskrivaren Lowe som bäst fångar en människa som just passerat en gräns, som inte kan backa och som vet om det.

Antingen är de desperata, som mannen i kvällens intronummer "Stoplight Roses”: den forne charmören har gjort en tabbe som inte kan repareras med en nödlögn och ett fång signalröda rosor, men gör ändå ett halvhjärtat försök. Eller så är de ansträngt distingerade, som i ”Lately I've Let Things Slide” som Nick Lowe framför med en matchande tillkämpad elegans – som för att dölja att varje ord skvallrar om en spritbedövad livslögn. Eller så är de generande genomskinliga, som berättarjaget i ”I Read A Lot” som med lånade ord beskriver sin tillflykt till en annan och förment högre verklighet än den smutsiga värld där han blev dumpad.

Så långt: allt väl. Men det är med Nick Lowes mästerliga framförande som dessa figurer och stories verkligen får liv. Han sjunger med enastående grace: mjuk men distinkt i attacken, smidig i reträtten, välsmord i varje vändning. Hal som en ål. Man tror på honom, man tror på hans figurer. Den dag Nick Lowe skolar om sig till bilförsäljare tar jag ett lån och kommer hem med en skrothög som jag får knuffa till Bilbesiktningen.

De största enskilda ögonblicken vid Lowes konsert på Palladium kommer när sångaren i princip möter oss ensam: ”förtrolig”, på varje vis närgången. Men för variationens och en del nyansers skull är bandet ändå omistligt.

Kalkylator-countryn i ”I Taught Her to Love Me” – en låt i det där sol- och vårarfacket – hade inte låtit hälften så hal utan bandet. Det lediga svänget i shuffletagningen av ”Cruel to Be Kind” faller tillbaka på rytmsektionen. Jazzelegansen i ”I Read A Lot” blir snäppet glassigare när Geraint Watkins kittlar tangenterna. ”Sensitive Man” behöver bandet för att få sin slippriga mamborytm. Lyxkänslan i ”I Knew the Bride” är den samkörda ensemblens förtjänst. Och såväl den sjungande orgeln som Johnny Scotts stötiga gitarr betyder nästan lika mycket som Lowes röst när ”(What's So Funny 'Bout) Peace, Love & Understanding” blir till känsligt inkännande balladsoul som ligger betydligt närmare Bobby Bland än originalets hårt drivna powerpop.

Men kvällens största ögonblick är ändå finalen: en ensam Nick Lowe i ”Alison”, så sorgsen och vacker, helt utan upphovsmannen Elvis Costellos drypande sarkasmer; bara ljudet av en försmådd och inte helt verklighetsförankrad stackare vars story bärs fram med gudabenådad sångröst.