Varenda plats och varje last som din rättrådiga mamma sa åt dig att hålla på
avstånd presenteras i en neonupplyst närstudie när Bryan Ferry – dekadensens
besjungare, en dandy utan en tanke på domedagen – iscensätter en lyxig show
med ljud, bild och dans.
Att platsen för detta skådespel blev Malmö konserthus – den enda din mamma
trodde var säker – är ett tecken på Bryan Ferrys framgång.
Men det finns fler. Det oklanderliga bandet – tio musiker som tar sig an
konstrock, blues och elegant romanspop med samma auktoritet och känsla för
det lämpliga – är en sak. Ferrys välhållna figur och vokala skärpa en annan.
Mest imponerande är ändå hur Ferry i denna spretiga repertoar lyckas
inskärpa sin egen story, lyckas erövra låtar som getts sina "definitiva"
versioner av artister med helt andra infallsvinklar.
Sålunda börjar han med en slipprig tagning av Screaming Jay Hawkins "I Put A
Spell On You" som närmast omärkligt övergår i den egna "Slave to Love"
(engelska för Lustlakej) innan han tar sig an Bob Dylans "Just Like Tom
Thumb's Blues" som i denna tagning ter sig precis lika dekadent – och
trovärdig – som "Don't Stop the Dance".
Bryan Ferry är inte mindre lyhörd än att också han hört röster – Nina Simones,
Dylans, Lou Reeds – men han är heller inte mindre självsäker än att han tar
deras alster och gör dem till sina. Han är rentav nära att lyckas med Neil
Youngs "Like A Hurricane".
Med detta sagt: Bryan Ferrys egen röst är inte en, den är flera. Så snart han
framför något pre-Manifesto – ett album han och Roxy Music gav ut 1979
– återfaller han till sin ungdoms röst: stöddig, elakt snäsande och
sarkastisk. Det är svårt att tänka sig en röst mer fjärran från den
förföriska croonerstämma vi hör i den sofistikerade "My Only Love" eller
flygelromansen "Make You Feel My Love".
Bandet är ypperligt, lite rockigare än vad senaste albumet förberedde oss på.
Förklaringen hittar vi enklast hos de två gitarristerna som båda tar för
sig: dels 23-åriga Ollie Thompson, dels veteranen Chris Spedding som lika
gärna kan låta sin gitarr imitera en kelsjuk katt i full spinn (nya låten
"Alphaville") som påminna oss om att det faktiskt var han som en gång
räddade Sex Pistols enda lp från en förtida dikeskörningsdöd. Drivet i
Velvet Undergroundlåten "What Goes On" är enormt – tjusningen i att höra två
trummisar samfällt spela ett enkelt 4/4-komp är kanske banal, men Ferry har
alltid varit en mästare på att ge det banala guldkant och en air av kultur.