Hillevi Martinpelto och Matti Hirvonen är beprövade liedtolkare. De kunde lätt
ersätta Miah Persson vid Lunds kammarmusiksällskaps säsongstart. Vi hoppas
få höra den nya stjärnan en annan gång.
”Det är inte ofta man får erbjudande att ge romanskonserter”, påpekade den
erfarnare hovsångerskan i en sidoreplik. Men någon ringrost kunde man
svårligen spåra. Programmet var hämtat från central nordisk repertoar med
tillägg av och extra tyngd genom Wagners ”Wesendonk-Lieder”.
Hillevi Martinpelto kan ståta med en expansiv röst, grunden för hennes
internationella karriär. Men hon är ändå fullt kapabel att tona ner den till
fina, lyriskt inkännande interpretationer. Övergångarna mellan det mäktiga
och det finstilta skedde nästan genomgående skarvlöst och naturligt. Matti
Hirvonen måste vara en av våra mest lyhörda medskapare när det gäller
sånglyriken. Inte underligt om man trivdes i sällskap med de kända numren.
Att starta med ”Intet är som väntans tider”, Peterson-Bergers vårligt
svepande Karlfeldtsång, är krävande: allt ska på plats från första takten.
Via Ture Rangström, bland annat Runebergs andlöst vilande ”Den enda
stunden”, nåddes de fem ”Wesendonk-Lieder”, där sopranens bärighet och
nobless särskilt prövas.
Då hade Hirvonen för sin del passerat ett solonummer, Chopins g-moll-ballad op
23. Pianistens höga ambitioner i fråga om etsande klanglig fyllighet kunde
den tillhandahållna flygeln inte leva upp till.
Flera godbitar följde efter paus: välbekanta sånger av Sibelius och Grieg. Få
nordiska romanspar förmår lyfta sånger som ”Flickan kom ifrån sin älsklings
möte” (Sibelius) och ”En svane” (Grieg) till så intensiva, förtätade höjder.