Treklangen stegrar sig uppåt, och ungefär som när man iakttar en byggnad för första gången etableras ett första intryck. Känns det tryggt att gå in här?

En svajig hornist kan sprida stor oro bland kollegor och åhörare. En pålitlig har motsatt effekt: han eller hon för en speciell sorts respekt med sig, även i symfoniorkesterns miljö av tuffa jargonger.

Lunds stadsorkesters solist behärskar den nyckfulla anblåsningstekniken, och efter öppningens lilla osäkerhet lägger han sig säkert tillrätta i detta Gliéres melodiska verk och får de svåra sakerna att låta enkla.

Musiken är rena solstolen. Idiomatiskt skriven och fint instrumenterad. Casagrandes valthorn stramar upp sig och matchar det övriga bleckblåset, men bakom de guldglänsande ventilerna ryms också en lyrisk sångbarhet som kopplar den till träblåset och stråket.

Klarinetten då? Tala om dubbelnatur. Ena stunden hysterisk, andra älskvärt tassande. Christophe Liabäck spelar Claude Debussys ”Prémiere Rhapsodie” så att man glömmer klichébilden av Debussy som de milda färgernas impressionist. Detta drar mer åt jazz, särskilt som Liabäcks ton­ideal tillåter det fräna.

Katarina Andreasson dirigerar. Hon är också förste konsertmästare i Svenska Kammarorkestern, och i hennes slagteknik märks en känslig stråkhand som ofta lyckas öppna kranarna till Lunds Stadsorkesterns melodiska flöde. Kanske behöver orkestern starkare impulser för att komma ända ut i kontrasternas hörn i Tjajkovskijs symfoni nr 6, ”Pathetique”. De kan ju alltid prova med att titta på dirigenten i rytmiskt svåra uppbyggnadsfaser.