Men hon släpper också loss på scenen, dansar och kan småtramsa utan att någonsin tappa kontrollen över allt som händer. Som scenpersonlighet liknar Sangaré med sin karisma helt enkelt väldigt mycket Angélique Kidjo, även om hon själv råkar vara ungefär två meter längre.

Sangaré har också en genomträngande, känslofylld sångröst och talar även hon gärna till publiken, så pass att hon i lördags nästan stoppade upp konsertens energiflöde; starka ord djupt inifrån om tvångsgifte, kärlek mellan människor, rasism och kvinnans position.

Oumou Sangarés låtar är inte direkta och för en västerlänning hitmässiga som till exempel Kidjos eller Salif Keitas. Sangaré jobbar med mässade textrika sångfraser, medan kören svarar och bandet rullar sina riff runt runt. Ibland, som i slutet av ”Sounsoumba”, går allesammans ihop i en enda unison, muskulös rörelse. I det spelskickliga bandet stack djembetrumspelaren Cheick Oumar Diabate ut lite extra och ännu mer körsångerskorna Dandio Sidibe och Fatouma Diawara med sin outtröttliga dans.

Sangarés landsman Ali Farka Touré hyllades med en av sina egna typiska, tillbakalutade låtar. Annars kom mycket från nya Sangaréalbumet ”Seya” och mot konsertslutet drogs trycket upp betydligt, särskilt i ”Wele wele wintou” där huvudpersonen plötsligt började använda en låg, råare röstklang. Folk ur publiken bjöds på klassiskt vis upp för att dansa på scenen och det instrumentala extranumret blev en ren gästdanskavalkad.