Han är – just det – Jan Slottenäs. Och han är Glenn Millers ställföreträdare på jorden. Eller åtminstone i Sverige. Men i hans säck finns inte många överraskningar.

Sedan jag hörde Slottenäs band på en julgala senast har det fått status från USA som officiell Glenn Miller-orkester. Jan Slottenäs har aldrig slarvat med Millerprecisionen, men visst satt saker ännu lite bättre nu, svänget och insatserna levererades snäppet mera självklart och nyanserat.

Upplägget var givet och likadant som 2004. Kända och mindre kända Millerlåtar varvades med julmelodier, som "White Christmas", "Jingle Bells" och "I Saw Mummy Kissing Santa Claus", och den lenröstade, hurtfriska sånggruppen The Moonlight Serenaders fick flitigt vandra in och ut. Roligast och mest annorlunda musikaliskt var neddykningarna i Glenn Millers arrangemang på kända klassiska stycken; Tjajkovskijs första pianokonsert och "The Anvil Chorus" ("Vedi! Le fosche notturne!") ur Verdis opera "Trubaduren".

Man kan inte klaga på musiken, men showmässigt borde det hända mer än att några av sångarna ibland klär ut sig till mexikaner i sombreros. Bandledarens mellansnack är också väl basic, enklast och effektivast möjliga, han känns väl reserverad och korrekt. Den som profilerade sig mest på scenen, med röst och temperament, var solosångerskan Samuela Burenstrand. Ljudanläggningen stod direkt på scengolvet, vilket gjorde sången murrig och otydlig för den som satt högre upp i salongen. Längre ned lät det bättre, men fortfarande diskantfattigt.

En klar behållning var bandets solister. I orkestern finns faktiskt några av landets främsta jazzmusiker, men förklädda och svåridentifierade i sina vattenkammade "40-talsfrisyrer". Fredrik Lindborg, Klas Lindqvist, Mårten Lundgren och de andra satte sina korta inpass med elegans och stunsig träffsäkerhet och trummisen Mikel Ulfberg drev effektivt på hela vägen.