Att skriva om en Los Van Van-konsert är lite grand som att recensera ett svenskt dansband. Soundet och dansrytmerna står självklart i centrum. Bandmedlemmarna och de enskilda låtarna är mindre viktiga. Och så händer det inte mycket att titta på.

41-åriga Los Van Van räknas av många som Kubas främsta band genom tiderna. Numera leds orkestern inte alltid av grundaren Juan Formell längre, sonen Samuel Formell vid trumsetet har fått titeln ”musikalisk ledare”. Men musiken är samma rika songo-brygd som alltid, fullmatad med olika musikaliska stilar och rötter från Kuba och även USA. Trombonerna riffar, fiolerna gnider, slagverken går och det händer så mycket rytmiskt i alla hörn att det ibland nästan känns som om alla spelar runt omkring själva grundpulsen. Den behöver inte markeras, den finns ändå.

Det hela är ett perfekt lego-bygge i olika färger; massor av små bitar, varenda en på rätt plats. Kollektivet gäller, trots att är alla virtuoser - ingen sticker ut och ingen tar solo utom de fyra sångarna. Det såg ut som en tanke att det var så ”dimmigt” och svagt ljus på scenen att vissa musiker längre bak syntes dåligt.

Första timmen bara rullade på, upplägget solosångare/kör-svar är så standardiserat att melodierna blir väldigt lika varandra. Sedan sjöng mångårige bandmedlemmen Mario Rivera ”Soy Todo (Ay Dios Ampárame)” och där började intensiteten och trycket vridas upp. Sångarna, framför allt Yenisel Valdés, blev aktivare och serverade intressantare och mer händelserika låtar.

Efter drygt 90 minuters konsert var det närapå rap-hetta i det enda extranumret. Och där kände man som allra mest av Los Van Vans största tillgång: den generösa opretentiösa spelglädjen, som superproffsen skickar ut till publiken och får tillbaka multiplicerad med sig själv.