Scenen i Mejeriets kafé är så hög att den snarare påminner om en utkiksplats.

I alla fall känns det så när Asha Ali kliver upp där och nästan får spana efter publiken; en säkert tjugo kvadratmeter stor golvyta närmast scenkanten gapar helt tom konserten igenom.

Men hon låter inte det påverka henne det minsta. Mellan låtarna ger Asha Ali ett lika vardagligt intryck som din granne, men så fort musiken börjar förvandlas hon till en glimrande korsning av en Lykke Li-dansande popstjärna och en sårad men stolt souldiva.

Hennes sätt att vrida känslorna ur varje ord i balladen ”In This World”, där hon konstaterar att det fortfarande är svårare för en kvinna än för en man att ta sig fram i världen, indikerar att om hon satsat på soulen fullt ut hade det funnits få i det här landet som kunnat mäta sig med henne.

Men Asha Alis musik hör egentligen i större utsträckning hemma inom popen och rocken, även om genrerna smälter samman. Ett exempel: med en utvecklingskurva som går från Regina Spektor till sextiotalets flickgrupper och vidare till romantisk och luftig soulrock hade ”The Time Is Now” lätt blivit en enda röra, men Asha Ali och fyramannabandet gör ett koncist två och en halv minuts popnummer av det.

Samma sak med ”All I Want” som kortar ner vägen mellan Prince och El Perro Del Mar.

Mest imponerade var ändå själva scennärvaron. Med den inlevelsen – trovärdigt spelad dramatik och smittande entusiasm – förtjänar Asha Ali betydligt större scener.