”Det är få förunnat att spela för Sveriges bästa publik”, konstaterar Takidas sångare Robert Pettersson. Klyschigt publikfriande? Nej, han säger sanningen. Kvintetten från järnvägsknuten Ånge har Sveriges mest tacksamma lyssnare. Ingen part utmanar eller ställer något krav på den andre, där finns bara en tyst överenskommelse om kärlek i nöd och lust.

Kritikerna kan man avfärda som trendängsliga elitister, ambitionen är bred och inget det hymlas med: här ska det kännas mycket och ingen ska känna sig utestängd. Precis som filmen ”Så som i himmelen” hittar Takida de minsta gemensamma nämnarna i de största gesterna. I texterna är det gråt och skratt, himmel och helvete.

I ”Halo” kommer sångaren aldrig att älska igen, i ”Curly Sue” hyllar han den gudomliga Kvinnan och flyger på kärlekens vingar. Efter ”End is Near” (”en låt om en kille som kämpar på sin dödsbädd”) kommer ”Have You Waited Long?” Den introducerar sångaren – i precis samma inkännande tonfall – med att en i bandet ”har god hand med sin penis, han gillar att runka”.

Lokalen är en hemsk bandyhall med jobbigt ljud (motorsågsdiskant utan öronproppar, bitvis gitarrlöst med), men ljusshowen är påkostad och trumsetet kan hissas mellan scenens två nivåer. Musikerna tröskar effektivt genom mjukt och hårt, utan att distrahera någon med svårtolkade nyanser.

Halva tiden är soundet – amerikansk postgrunge och Metallicas svarta album filtrerade genom radio P4 Västernorrland – och känsloläget tydligare än låtarna. Men eftersom luddighet verkar vara en lika stor tillgång för Takida som konkreta hitlåtar verkar publiken få bra valuta för pengarna.

En Takida-konsert för Takida-fans, helt enkelt. Hör man inte till de utvalda får man göra sig märkvärdig på annat håll.