I ögonhöjd på Babels golv svischar gymnastikskor förbi som skvätter grus i folks ögon. Folk i publiken klättrar, klamrar sig fast på läktarplatåernas kanter, sätter sig ovanpå varandra för att se bättre.

På scen framför dem står en skranglig man som det blir allt svårare att inte kalla Sveriges största reggaeartist. Men stor har Kapten Röd inte blivit genom artistkarisma, attityd eller röstkaraktär, utan genom arbete. Ett helt liv av övning, producerande och turnerande som resulterat i att alla andra svenska reggaeuppvisningar i dag framstår som taffliga i jämförelse med Kapten Röds. Allra tydligast blir det i uptempojam som ”In Kommer Ting” och fantastiska ”Ju Mer Dom Spottar”, som sväljs av publikens vrål och förlängs av deras buffliga skadanssteg.

De lugna stunderna är för mig betydligt svagare. Inte minst i politiska ballader som ”Blommor Vid Oscarsleden”, där Kapten Röds av hettan spruckna röst, pausar mellan verserna för att hålla ett tal som kopplar julidåden i Oslo till att kristendomen måste göra upp med sin historia. Men vänder man sig mot läktarens samling av bastanta svenska män som mimar texterna, med sina skumma korsningar av direktöversatt engelska och grov göteborska, är det ändå någonstans rörande.

Merparten av Röds set bygger på material från senaste skivan. Ett album som när det släpptes gled in på plats 4 på albumlistan och vars enskilda youtubeupplagda låtar aldrig har under 100 000 visningar. Svensk reggae, en scen vars främsta festival under sitt senaste toppår drog 15 000 personer, kommenterar såklart framgång på sitt egna lilla sätt. Kapten Röd hälsar från scen att han aldrig kommer försöka ”passa in i den smala mainstreamkulturen”. Well. Vad han än benämner sin allsång som är det en succéartad turnémaskin, en extremt bred hitkultur som live är inbjudande på gränsen till fjäskig, och som sprider sig som den mest flirtande folkrörelsemusik.