Minns du när man kunde köpa skivor på konserter? År 2011 har de flesta artister kapitulerat inför Spotify och stärker sina band till lyssnaren via solglasögon, svettband och tio olika tröjmotiv. Det underlättar identitetsskapande – hälften av alla som äger en Motörhead-tröja vet hur bandet låter – och flyttkartongpackande, inte mycket annat.

Japanska Boris påminner om att vi som fortfarande köper fysiska album är lite bättre människor än andra. Deras diskografi rymmer sextiofem utgåvor och nästan hälften av dem finns i merchandiseståndet på Vega – inklusive en vinylbox med fotobok för 1700 dkk (jag köper 1996 års ”Absolutego” och en ytlig tygkasse).

Det enda man säkert kan sia om en Boris-spelning är att det kommer att stå rörförstärkare från Orange på scen, att trummisen Atsuo kommer att hamra på en jättegong och att tanken ”Är det så [valfri rockgenre] låter i japanska öron?” kommer att infinna sig. Genom åren har de tagit sig an allt från oformlig gitarrdrone och doom metal till Stooges-punk och stämsångspop, med en gemensam nämnare i ett gitarrspel som kunde ersätta reaktorerna i Fukushima.

Inledande bluesmetalmarschen ”Riot Sugar” är explosiv, men en typisk Boris-urladdning (något högst otypiskt tills helt nyligen). Sedan låter de gitarristen Wata sjunga i ”Spoon” och lägger Mazzy Star och My Bloody Valentine till paletten, fast med Black Sabbath-tyngd och spelat på 45 varv. ”Attention Please”, titelspår på det bästa av de fyra album de hunnit ge ut i år, färgas av ett discobeat, postpunkiga basgångar och Watas utomjordiska engelska.

Det är väldigt postmodern musik. Precis som Kanye, Bon Iver eller Liturgy speglar Boris en tid när då hela musikhistorien är tillgänglig på ett bräde och kan pusslas ihop på nytt på sätt som var otänkbara när japanerna debuterade för femton år sedan. Kanske är deras produktivitet också ett tecken i tiden; skövlaren ”Statement” är enda låten som är mer än ett halvår gammal.

Efter sju kärnfulla, ganska konventionellt strukturerade sånger – fortfarande ny mark för bandet – avslutar de med en brutal tiominuterskoloss som kontrast. Nästa gång de spelar i närheten kommer dynamiken att vara utbytt igen, och ett halvdussin nya skivor finnas till försäljning.

Det hela kan låta komplicerat men är motsatsen: gillar man Boris behöver man knappt några andra rockband.